Vi glömmer missen med slutspelsupplägget och att vi nu får den 26 omgångar långa seriens två bästa semfinallag på den ena sidan och de två sämre på den andra. För vi har ju så mycket att se fram emot. Påskägget är fyllt till bredden. Falun mot Storvreta. 2010-talets giganter i svensk innebandy.
Tre raka guld mot tre raka guld. Kan det bli bättre? Jo, att de skulle ha mötts i final försöker någon. Inte för mig. Vad är väl en fjuttig match mot en lång skön serie där vi verkligen får reda på vilket lag som är bäst?
Vi kommer för första gången i slutspel få se Alexander Rudd mot sitt gamla lag och återigen se guldmakaren Thomas Brottman mot sitt gamla lag. Det är rävar i båsen, det är landslagsspelare i hög på båda sidor mittlinjen, och det kommer vara prestige och känslor som garanterat lär bubbla långt upp på välfyllda läktare. Enstaka Uppsaladerbyn är ingenting mot vad vi har framför oss. Ni hör att jag har höga förväntningar. Hur det kommer att gå har jag ingen aning om men det lär inte bli sån slagsida åt ena hållet som när Falun skickade ut Sirius ur deras första slutspel någonsin i fjolårets kvartsfinal.
Sett till formen får man anse att Storvreta står sig bäst. De tog sig enkelt förbi kvarten medan Falun fick kämpa sig igenom sju matcher. Och även i slutet av serien var Storvreta det starkare av de två lagen. Men. Falun har ett bredare material och en aningen lite spetsigare offensiv. Med tanke på att Storvreta släppte in minst antal mål i serien och Falun gjorde flest blir det intressant att se hur matchbilden kommer att bli. Jag gissar att Storvreta kommer att säkra rejält bakåt med sin tredjegubbe och inte riskera att kontras sönder. Just det som hände i den första kvarten mot Helsingborg men som sedan åtgärdades.
Storvreta och Falun har mötts 32 gånger i serie- och slutspelssammanhang. Storvreta har vunnit 15 och Falun exakt lika många. Två matcher har slutat oavgjort. Vågar vi tro på en sjunde och avgörande match?