Det här var nämligen bra, riktigt bra. Kanske till och med en av de bästa matcher som den här föreningen någonsin har gjort, vilket så klart säger en del om hur man presterat tidigare säsonger.
Det som framför allt imponerade var hur allting hängde ihop. Detta med åtta nya spelare i startelvan, nya tränare och bara en månad tillsammans. Det kändes nämligen som att det redan nu, jag vet att det är väldigt tidigt, hängde ihop bättre än vad det gjorde någonsin under Fredrik Bernhardsson. Visst trodde jag att Uppsala skulle ha en skrällchans mot Djurgården just eftersom det är så tidigt på säsongen. Att de skulle gå ut och göra en sådan här match kunde jag dock aldrig tro. Jag blev riktigt imponerad och fortsätter man såhär så finns alla förutsättningar för en riktigt fin säsong.
”Nya” Uppsala har fart, entusiasm och en respektlöshet som imponerar. Det unga laget behövde tio minuter på sig att komma in i matchen mot Djurgården, men sedan åkte axlarna ned och man tog över matchbilden helt stundtals. Lina Lundqvist stod för flera fina räddningar, Sofia From nickade undan allt, Sara Olai och Ingrid Wixner skötte ytterbacksplatserna med den äran. På mitten var Marika Bergman Lundin och Agnes Nyberg sådär jobbigt grisiga mot landslagsspelaren Hanna Folkesson och framåt sprang Cassandra Korhonen som Usain Bolt och Cornelia Kapocs gjorde lite som hon ville. Det som sammanfattar det hela är farten. Den fart som det här laget spelar med har man inte sett tidigare i Uppsala. Det är en riktigt rolig fotboll att titta på och det här laget verkar ha alla möjligheter till att charma Uppsalapubliken i vår.
Det har varit några tunga säsonger för både Uppsala och damfotbollen i stort i staden. Med Jonas Valfridsson och det nya unga laget andas de röda morgonluft. Och jag tror att den här säsongen kan bli riktigt rolig.