Niklas Eriksson anställdes av Almtuna på ett ettårskontrakt i april 2013. Rubriken till min kommentar då löd: En chansning som kan gå hem. Det jag satte frågetecken för var att Eriksson inte hade den längsta – och bästa – meritlistan som tränare (meriterna som spelare går inte att ifrågasätta) samt att jag gärna hade sett ett längre kontrakt än det ettårsavtal man då var överens om. Jag tycker fortfarande att korttidskontrakt sänder ut försiktiga signaler. Nu är det andra tider. Efter det första ettårskontraktet blev det ett tvåårsavtal och redan nu mitt under det sista av dessa år står det alltså klart att huvudtränare Eriksson och den assisterande tränaren Marcus Ragnarsson blir kvar i uppemot ytterligare tre säsonger (2+1). DET om något sänder ut bra signaler.
I sportens resultatfixerade värld går det sällan att få och lugn och ro och jobba över tid. Nästa match ska vinnas och vinner man inte tillräckligt ofta får det oftast konsekvenser. När det kommer till hockeylag brukar tränaren få sparken. Hade Ais varit en klubb med bättre ekonomi hade man nog redan hösten 2013 sett sig om efter ett annat namn. Med bara en seger på de tio första matcherna (i premiären blev det stryk mot Mora med hemska 8–2) hade det varit tack och hej i många andra klubbar. Men i Almtuna har Eriksson fått tiden på sig. Och det kan också ge resultat – på sikt. Med fjolårets ekonomiska turbulens i minne trodde jag tidigare under denna säsong att chansen till att Eriksson själv ville stanna var minimal, men för Almtunas skull är det givetvis en höjdare att Leksandsikonen nu blir kvar. Kontinuitet är viktigt.
Erikssons främsta styrka ligger inte i coachningen i båset. Istället handlar hans storhet om vad som händer under träningarna och vad som sägs i omklädningsrummet. Han har, tillsammans med Ragnarsson och Tobias Pehrsson, som gått från en tränarroll till en sportchefsdito, lyckats med utveckling av en spelartrupp som långtifrån har samma prislapp som flera av konkurrenterna. Vi kan räkna upp flera namn i nuvarande trupp som gått från junior- eller division I-miljö till att blir riktigt bra allsvenska spelare. Vi kan ta Michael Haga som exempel. På en och en halv säsong i Ais har han hans karriärkurva gått spikrakt uppåt. Han har tagit plats i det norska landslaget och ligger två i den allsvenska poängligan. Det sägs att Haga till den här säsongen var erbjuden spel i Leksand (med troligtvis ett bättre lönekuvert än han har i Almtuna) men ändå valde att stanna i Uppsala. För utvecklingens skull. Om det stämmer tyder det på en tilltro till den miljö som nu finns i Uppsalaklubben och som Niklas Eriksson i högsta grad har varit med och skapat. Det har hänt rätt mycket – positivt – sedan den där 8–2-förlusten i Mora. Den nuvarande sjätteplatsen har lite succéstämpel över sig.