Det var i fjol som den i sammanhanget totalt okände Daniel Karlunden skrev på för Almtuna. Han var inte klubbens förstaval. Inte andra heller – eller tredje. Men Almtuna hittade helt rätt.
Med tur och skicklighet lyckades sportchefen Nicklas Danielsson göra en höna av en fjäder.
Almtuna kunde inte erbjuda något lukrativt kontrakt. Tvärtom. Daniel Karlunden tillsammans med Marcus Ragnarsson och Fredrik Lassi måste ha varit allsvenskans billigaste tränartrio. Men det räckte tydligen inte. Det måste bli ännu billigare.
Almtuna ville behålla Karlunden – och själv ville han stanna. Klubben hade ett jätteläge.
Det här går inte ihop för mig. Det viktigaste när man bygger ett lag är tränaren. Här hade Almtuna hittat ett guldkorn i form av Karlunden, som dessutom var billig. Jämför med alla andra tränare i allsvenskan. Jag lovar, det skiljer tiotusentals lönekronor i månaden.
Nu har Almtuna satt sig i ett knivigt läge ännu en gång.
Klubben har inga pengar att erbjuda. Fjolårets budgetlösning med allsvenska mått mätt måste bli ännu billigare. Almtuna kommer snart till vägs ände. Det kommer inte att finnas några räddningsplankor kvar i allsvenskan. Det går inte att hur länge som helst "spara sig kvar" i den näst högsta hockeyserien.
Nu måste Nicklas Danielsson trolla med knäna igen.
Att med så här kort varsel hitta en värdig ersättare till Daniel Karlunden låter sig inte göras i en handvändning. Det kan sluta med en "intern lösning" – kanske med Marcus Ragnarsson och någon av junior- och ungdomstränarna. Mitt tränarförslag är Jonas Göthberg, men jag tror att klubben har "dribblat bort" honom också. Han hoppade som bekant av som junioransvarig.
Almtuna har gått vilse och det är inte Nicklas Danielssons fel. Jag tror att han har jobbat med "bakbundna" armar. Hade Danielsson fått bestämma – och haft "fria händer" – hade Daniel Karlunden varit kvar i Almtuna. Då hade kontraktet varit påskrivet för länge sedan. Ett "billigt" kontrakt dessutom.
Almtunas styrelse bär det yttersta ansvaret, det är min bestämda uppfattning.
Att rätta mun efter matsäcken är förstås bra – och nödvändigt. Men till slut går det inte att skära mer i kostnaderna, särskilt när det är huvudtränaren det handlar om. Då återstår en sak: att spela i Hockeyettan.