När en återvändande storstjärna kom in på planen i makligt tempo hade hans blivande lagkompisar redan satt gasen i botten. Där och då kändes det som att jag den här gången skulle få fel i det jag hävdat tidigare: Mullsjö kommer alltid tillbaka. Gästerna hade visserligen reducerat till 4–1 i mål och hemmaspelarna reducerat till 3–1 i ramträffar minuten senare. Men jag tog det inte som ett tecken på att vi skulle få se en ny makalös upphämtning. Men den kom. Som vanligt. Skillnaden den här gången var att Storvreta hade mer kraft att mobilisera och sitter nu med trumf på hand inför fortsättningen.
Storvreta och Mullsjö bjuder på en underhållning som får mycket annat i idrottsväg just nu att blekna. Jag har följt Storvreta under deras samtliga slutspel och för mig tillhör den här slutspelsserien topp tre. De som konkurrerar är kvartsfinalserien mot samma Mullsjö 2014 och semifinalserien mot Falun 2016. Men den här serien står banne mig ut lite extra. Och då är den inte ens avgjord. För mig får den gärna fortsätta så länge det bara är möjligt.
Jag skrev under onsdagen en nyhetstext om att Rasmus Sundstedt kunde komma tillbaka till Storvreta till nästa säsong efter sitt Schweizäventyr. Men jag trodde inte då att han skulle dyka upp så snabbt. Med sonen Leon i hand klev Rasmus Sundstedt i den första periodpausen ut ur en sponsorbil och berättade att han kommer "hem" till Uppsala igen. Och han lät inte mätt. Inte det minsta. Efter VM-guld, SM-guld och ett proffsäventyr utomlands skulle man ju faktiskt kunna bli det. Men han vill vinna mer. Ett storlag blir än mer stjärnspäckat till nästa säsong. Jag ska vara ärlig och säga att jag sett exakt noll av vad Sundstedt presterat på planerna i Schweiz men är han bara närmelsevis så bra som han var när han lämnade är det givetvis en kanonförstärkning. Bra jobbat av Storvretas värvningsgäng, men hur de lyckas trycka in honom i den budget som ska minskas till nästa säsong förstår jag inte riktigt.
Ungefär när Sundstedt i min intervju med honom i IFU Arenas katakomber berättade att man inte kan vinna för lite hörde man den hitresta Mullsjöklacken få lite luft i struparna. Först en gång. Sedan en gång till. Plötsligt var det match. Strax senare hade 4–0 blivit 4–4. Galet. Lika imponerande av bortalaget som svagt av hemmalaget. Storvreta har ännu inte riktigt knäckt koden för hur de ska haka av sin semifinalsmotståndare i tid. Nu kom alltså ändå ett ytterligare ryck och då stod David Gillek & Co utan några fler svar.
I tipset i tidningen inför tisdagens match tippade jag 6–6 efter ordinarie tid. Till den här matchen petade jag dit 7–5 – och jag trodde ett tag att jag skulle få rätt igen. På lördag åker Storvreta till Nyhemshallen och fixar en ny biljett till Globen, arenan Stefan Forsman ledde Storvreta till klubbens första SM-guld 2010. Tror jag. Men jag blir inte ledsen om jag får se en sjunde och avgörande match i Uppsala i nästa vecka. Vad lördagsmatchen slutar? 6–5 till Storvreta och Jimmie Pettersson sätter det avgörande målet.