Svensk bandy blöder ekonomiskt.
Senast är det uppgifterna från Sandvikens AIK. Samtliga spelarkontrakt sägs upp, men först från och med den sista mars.
Varför väntar man?
Varför vidtar inte Sandviken omedelbara åtgärder?
Det är inte första gången jag förvånas över hur klubbar (oavsett idrott) agerar när man är satta under ekonomisk press. Har man tillgångar, som dessutom kostar massor av pengar varje månad, bör man förstås undersöka om det går att sälja dessa.
Jag tror mig att veta att det finns spelare i Sandviken som andra klubbar varit intresserade av – ja, till och med beredda att köpa loss för ansenliga summor. Men mig veterligen har ingen spelare lämnat Sandviken.
Att Sandviken har ekonomiska problem är ingen nyhet.
Hammarby har suttit i en liknande sits – och för inte så länge sedan kom det rapporter om att självaste Västerås SK har det tungt ekonomiskt.
Det märkliga är att toppklubbarna (Sandvikens AIK i det senaste fallet) skriver kontrakt med (landslags)spelare som andra klubbar bara skulle drömma om.
Falun, Motala och Sirius skulle inte ens lyfta telefonluren för att försöka värva spelare som Erik Säfström och Christoffer Fagerström. Anledningen är enkel: det finns inga pengar för att ro en sådan affär i hamn.
Sandviken anser sig dock ha råd.
När Leksand hade ekonomiska problem för några år sedan valde man inte att sälja spelare och därmed bli av med jättedyra kontrakt – i stället valde man att värva spelare. Det behöver inte vara fel att gasa sig ur en kris, men i den här världen – idrottsvärlden – måste allt gå hand i hand.
Sandviken, Leksand och Hammarby – för att ta några exempel – har inte en kassa på miljontals kronor. Då går det inte att ta ut en miljon på bankboken bara för att gasa sig ur en (tillfällig) likviditetskris.
Sirius Bandy och Almtuna (ishockey) mer än halverade lönerna och sålde av spelare för att klara sig ur kriserna de senaste åren.
Nu är Almtuna och Sirius sannerligen inga ekonomiska mönsterklubbar ur ett historiskt perspektiv. Det ekonomiska fiaskot gick inte att snacka bort för vare sig bandyn eller ishockeyn.
Men både Almtuna och Sirius vidtog kraftiga ekonomiska åtgärder mitt under säsongen. Exempelvis sålde Almtuna flera dyra spelare.
Varför kan inte Sandviken göra detsamma?
Hur mycket kostar Erik Säfström? Daniel Mossberg?
Finns det bandyklubbar som är villiga att lägga upp 100 000 kronor, eller mer, för någon av toppspelarna? Ja, jag tror det.
Även om Sandviken inte räddas av en enstaka spelarförsäljning så skulle det ge rätt signaler.
Känslan är att Sandviken kör på under resten av säsongen och hoppas på att det löser sig. Att stora skaror folk plötsligt börjar komma till Göransson Arena och att laget får en avgörande semifinal på hemmaplan. Ungefär så.
Ekonomisk dopning är illa. Inte bara för att spelare och leverantörer inte får pengar enligt avtal, utan för att andra klubbar – som har skött sig ekonomiskt – inte får samma chans.
Elitklubbarnas ekonomier balanserar på en skör tråd.
Jag vet att det är lätt att halka snett, att intäkterna inte når upp till budget, men heder åt de som gör något och som i ett relativt tidigt skede drar i bromsen för att stoppa blödningen.
Det är alldeles för många klubbar som bara låter allt rulla på och som hoppas på att någon annan (kommunen?) ska kliva in med pengar och rädda det sjunkande skeppet.