Trots att Norrköping enligt mig spelat den bästa fotbollen i serien så har man egentligen bara väntat på det där raset. De flesta, inklusive jag själv, trodde att ”giganterna” AIK och IFK Göteborg skulle bli för starka till slut, men omgång efter omgång har IFK Norrköping bevisat motsatsen. Till slut stod man själva där som segrare samtidigt som förhandsfavoriterna inte orkade hela vägen fram. Göteborg kunde aldrig riktigt täcka upp för sina tunga skador och försäljningar under sommaren medan AIK straffades av en för dålig backlinje under våren samt ett uselt bortafacit under samma period.
Mycket har handlat om att just orka och det mentala. Den allsvenska guldstriden går till historien som en av tidernas mest spännande där vi inför lördagens slutomgång hade hela tre lag som alla kunde ta hem guldet. Att tre lag avslutar säsongen på över 60 poäng är ovanligt, många år hade både Göteborgs och AIK:s tabellrader räckt till SM-guld, det säger en del om vilken stark topp vi hade under årets säsong. Och så sent som i augusti var det faktiskt ytterligare tre lag, Malmö, Elfsborg och Djurgården, som var med i kampen. Att Norrköping till slut vann känns ändå rätt. De har spelat den bästa fotbollen och levererat i match efter match. Det är bara att gratulera Janne Andersson och övriga i Norrköping.
Det pratas ofta om vad som är ”bra för svensk fotboll”. Jag tycker att det var bra för svensk fotboll att Norrköping vann och att man bröt dominansen från ”de fyra stora”, nämligen AIK, Elfsborg, Malmö och Göteborg. Framför allt kommer det att bädda för ett mäktigt 2016 där de stora drakarna säkert är revanschsugna på uppstickaren som vann. Jag längtar redan.
Årets säsong av allsvenskan har slagit publikrekord och miljoner människor har tagit sig till arenorna. Vi har fått se nya stjärnor födas som Arbel Zeneli i Elfsborg till exempel, vi har sett Bosse Andersson värva en okänd basketspelare från Zimbabwe till skytteligatoppen och vi har sett både Halmstad och Åtvidaberg ramla ur. Allsvenskan har innehållit alldeles för många saker för att få med allt i den här texten, men ett lag jag ändå vill uppmärksamma är Örebro. Tvärsist och uträknade i somras, men Alexander Axén fick fortsatt förtroende och avslutade säsongen med tio raka matcher utan förlust och fin niondeplats till slut. Ett bevis för att man inte alltid behöver sparka tränaren för att vända trender.
Till sist även ett tack till Anders Svensson som gjort sin sista allsvenska match. En profil som kommer att saknas nästa år, återstår att se om Sirius kanske kan fylla det tomrummet.