Att det skulle bli ett drama var nog de flesta överens om inför matchen, men jag tror inte att någon kunde förutse vad som skulle hända. Ja, jag har nog aldrig varit med något liknande faktiskt. Det var dramatik i världsklass även om Almtuna så klart hade hoppats på ett annat slut. Ögonen kastades mellan matchen på Hovet och datorn med Oskarshamn–Tingsryd påslaget.
Ett tag såg det inte ut att bli dramatiskt alls då både Almtuna och Tingsryd hade stabila ledningar mot serieettan respektive tvåan, något otippat. I den tredje perioden hände dock allt – och lite till. Jag minns att jag skrev att det krävdes ”ett mindre mirakel” för att Almtuna, då fyra mål från Tingsryd, skulle klara det. Miraklet kom – och försvann. Oskarshamn kvitterade samtidigt som Alexander Lunsjö bjöd på en kandidat till årets mål. 4–3 till Almtuna och ett powerplay på det. Man valde att låta tiden gå snarare än att gå för femman. Per Svensson drog på sig en onödig utvisning och sedan slog klockan 19.55. Brutalt var ordet och det gjorde ont att se just Per Svensson bryta ihop i båset under den betydelselösa förlängningen.
Efter matchen fick jag en snabb glimt in i Almtunas omklädningsrum innan dörren gick igen. Tomma, stirrande blickar ut i ingenting. Knäpptyst. Det går inte att föreställa sig nästan hur den här segern, som det faktiskt blev, kändes. Det måste vara Almtunas värsta seger någonsin.
Almtuna har haft en tuff säsong där man inte har fått spelet att stämma. Jag har sett de senaste matcherna mot Tingsryd, Västervik och nu mot AIK. Tre matcher där man spelat med kniven mot strupen och gjort bra insatser, framför allt borta mot Tingsryd. Det gör att jag tror att Almtuna kommer att klara den stundande kvalserien. Lägg till att man nu får flera dagars matchvila, något som gör att den här brutala kvällen i Stockholm går ur huvudena. Hade man inlett kvalet i nästa vecka tror jag man hade darrat, men nu bör man klara det här. Det är vad jag tror i alla fall.