4 500 personer hade tagit sig till Studenternas där den stora Dalkurdklacken eldade på (bokstavligt) talat sina hjältar – hela vägen fram till en historisk första seger i superettan.
Det blev en fest på Studenternas, i alla fall för bortalaget som fick fira framför en euforisk klack som hoppade i takt med de blinkande bengalerna. Känslan var att gästerna ville lite mer än Sirius. Diego Montiel vann mittfältskampen tillsammans med Rawez Lawan och Heradi Rashidi måste ha sprungit ett halvt maraton på sin kamp. Samtidigt fick gästerna bort Kingsley Sarfo, som varit stundtals lysande i de två första matcherna, på ett bra sätt. Ghananen gavs knappt några ytor. Poya Asbaghi hade gjort läxan och såg riktig nöjd ut när han satt i hemstaden efter matchen.
Små marginaler avgör stora matcher. Det här var en sådan i superettan och det kunde egentligen ha slutat hur som helst. Någon större anledning till oro finns inte för Sirius som ändå stod för en okej andra halvlek. Sviter tar slut förr eller senare som Kim Bergstrand sade och nu lär de blåsvarta säkert bygga på en ny sådan. För Dalkurd visade matchen att man verkligen kan vara med och hota i toppen, i alla fall i enstaka matcher. Att det ska räcka över en hel säsong är jag dock skeptisk till.