Den svenska laguttagningen blev inte alls som jag hade hoppats, men vem bryr sig om det nu. Det hade inte spelat någon roll hur Sveriges lag sett ut – om man så hade haft fyra Charlotte Kalla – så hade det blivit silver som bäst.
Ärligt talat trodde jag att det var kört (för medalj) när Kalla växlade tiotalet sekunder efter på den andra sträckan. Jag trodde att Norge och Finland var självskrivna för guld och silver och att Elisabeth Stephen skulle gå ikapp Ebba Andersson.
Nu blev inte så – långt ifrån.
Finskan Laura Mononen försökte ta rygg på Astrid Jacobsen, det blev Finlands "fall" och Sveriges lycka. Mononen kroknade helt och i stället fick Ebba Andersson energi när hon hörde och såg att hon plockade sekund efter sekund på finskan.
Ebba Anderssons sträcka är värd all beundran. Hon såg till att Stina Nilsson fick gå ut tillsammans med Krista Pärmäkoski med Jessica Diggins 24 sekunder efter.
Det blev någon typ av moment 22 på stafettens sista sträcka.
Jag hoppades att den sista sträckan skulle gå långsamt, så långsamt att Stina Nilsson skulle hänga med Krista Pärmäkoski och avgöra på upploppet. Men samtidigt var jag rädd för den jagande Jessica Diggins.
Snabbt och långsamt – samtidigt. Knepigt läge alltså. Lite av ett moment 22.
Nu var tempot perfekt, eller kanske var det Diggins som hade en dålig dag. Hur som helst med detta, amerikanskan fick aldrig kontakt, det var viktigast.
Nu blev det en spurt och där är det få – om ens någon – som slår Nilsson.
Jag tyckte i gårdagens krönika att det svenska laget var feldisponerat. Jag var säker på att mitt lag hade haft större chans, dock inte till guld.
Nu är det inte säkert att Ida Ingemarsdotter (min starter) hade hängt med in till växling som Anna Haag gjorde, men totalt sett – över fyra sträckor – hade Sverige nog (ja, jag är faktiskt inte säker) varit närmare Norge inför den sista sträckan med Ingemarsdotter, Haag, Kalla och Nilsson, men som sagt, det hade inte hjälpt.
Med facit i hand är jag glad över att Sveriges lag såg ut som det gjorde. Nu har Ebba Andersson fått erfarenhet av en stafett i ett seniormästerskap – och hon blev knappast avskräckt.
Herrarnas stafett närmar sig och allt tyder på att Norge kommer att ta guld igen. Det lag som kan utmana är inte Sverige, det är hemmanationen Finland.
Mitt svenska lag: Daniel Rickardsson, Johan Olsson, Marcus Hellner och Calle Halfvarsson.
Jag vet att Halfvarsson gärna avstår slutsträckan eftersom han tycker att han inte har formen, men det hjälps inte, det är han som är den klart bäste spurtaren och han är en bra hängåkare.
Jag noterade – efter ett jag skrivit detta – att Sveriges förbundskapten Rikard Grip har samma uppfattning om den svenska uppställningen och nominerade "mitt lag."
Med en riktigt bra dag kan det bli svenskt silver, men då måste nog åtminstone en av de finska åkarna tappa tid. Ett annat lag som kan blanda sig i medaljstriden är Ryssland, ett väldigt svårtippat lag som det alltid har varit.
Till sist: Jag tycker, kanske i motsats till många andra, att Sverige har gjort ett bra VM sett till förutsättningarna från årsskiftet. Det finns dock ett undantag: Jag var säker på två svenska medaljer i damsprinten, typ ett guld och ett silver. Det blev inget.