Jag har upplevt nästan bara jubel i avgörande matcher.
Jag har sett Almtuna klara sig kvar i allsvenskan, på den tiden det var två grupper. Den matchen spelades i Vallentuna och Almtuna vann enkelt.
Jag har via telefon varit med om en gastkramning på Studenternas. Sirius spelade för sitt allsvenska kontrakt och var piskat att vinna. På övertid var det oavgjort. Typ tio sekunder kvar. Då fick Sirius en straff.
Pierre Roos klev fram – och tryckte dit bollen.
Men det här, det som jag såg i Gränbyhallen, har jag aldrig varit med.
Jag väntade säkert 10–15 minuter innan jag tog den korta promenaden ner från pressläktaren till Almtunas tränardörr.
Precis när jag ska knacka på så öppnas den och ut kommer målvaktstränaren Micke Andreasson. Jag byter några ord med honom. Han försöker göra en analys, lika trevlig som han brukar vara. Men han är tagen av det som hänt, det är väldigt tydligt.
Inne i tränarrummet var det ... ja, vad ska jag säga? En overklig känsla är nog det närmaste jag kommer.
Jag märker att tränaren Martin Gudmundsson har nära till tårarna, ögonen är vattniga – och det smittar av sig. Det är lätt att dras in i sorgen.
Varför gick det så här?
Det har gått snett hela säsongen. Almtuna värvade spelare, som skulle bli nyckelspelare (Adam Thilander och Måns Hermansson), som sedan inte trivdes i Uppsala och som valde att flytta hem.
Linus Rotbakken, som inte var så önskvärd efter förra säsongen, plockades hem från Karlskoga. Därtill alla skador på backarna som gjorde ett unga grabbar som Jakob Ragnarsson, Simon Johansson och även Jonathan Leman (som är lite äldre) plötsligt skulle spela ledande roller.
Sedan kom den märkliga tränarkarusellen.
Nichlas Falk skulle lyfta laget. Jag var tveksam, det skrev jag i min krönika efter att "bomben" om Falk släpptes. Det tog sju veckor, sedan tvingades Falk säga tack och hej.
Allt detta – plus att själva spelet varit upp och ner – gör att Almtuna åker ur, ner på hockeyns "bakgård."
Vilka är då ansvariga? Det är sportchefen Björn Danielsson som har byggt det här laget. Jag gillar "Björne" skarpt, men det går inte att blunda, det är han som har det yttersta ansvaret för truppen.
Tränarna då? Jag tänker inte skylla på någon av dem. Gudmundsson och Ragnarsson tog Almtuna till en fjärdeplats i fjol – det är bevis för att de har lyckats. Ett stort misstag var dock att sparka Niklas Eriksson, men det är länge sedan nu.
Vad ska Almtunagöra nu?
Det finns bara en väg, särskilt nu när det ska byggas en arena. Almtuna måste satsa, och då menar jag att man måste bygga ett lag som har möjlighet att slåss i Hockeyettans topp. För att vara "garanterad" detta krävs det pengar. Ganska mycket pengar.
Jag skulle tro att klubbledningen, med ordförande Niclas Fröberg i spetsen, snart kommer med ett besked ...