Storvreta har inte hunnit möta samtliga lag i superligan än. Men. Huvudmotståndaren om SM-guldet, Falun, och de som nämns som de främsta utmanarna där bakom, Mullsjö och Växjö, har man samtliga känt på och vi kan konstatera att Uppsalalaget med eftertryck visat att de kommer att bli att räkna med på allvar den här säsongen. Samtliga dessa matcher har visserligan spelats hemma i IFU Arena men oavgjort efter full tid, där jag tycker att Storvreta var det bättre laget i två av tre perioder, mot det regerande mästarlaget och 10–6 respektive 7–3 mot Växjö och Mullsjö är starka papper.
I skuggan av Rudd-gate, en miljonförlust för fjolårssäsongen och rapporter om ett minst sagt stormigt årsmöte där det pratats om kuppförsök och heta känslor, levererar de fyrfaldiga mästarna som bäst.
Stöket vid sidan av märks inte det minsta innanför sargen.
Jag har inte sett alla lagets matcher den här säsongen men jag kan inte minnas nästan någon säsong tidigare som Storvreta kunnat gå på tre hela formationer i hela matcher, omgång efter omgång, som man gjort den här säsongen. Kanske blir det, som jag varit inne på tidigare, den stora skillnaden mot fjolåret för att orka utmana hela vägen. Och med den bredd som finns i år märks det (nästan) inte att en spelare som Jimmie Pettersson saknas. Med den uppbackning som finns går det ju faktiskt att slänga in en 17-åring (skicklig sådan), som behöver bli hämtad av pappa när laget kommer hem tidiga morgonar från de längsta bortaresorna, som vikarie och det blir leverans ändå. Harmonin i truppen verkar vara på rätt nivå.
Redan på onsdag är det dags för en ny lång bortaresa när en vad det verkar pånyttfödd Mika Kohonen tar emot med sitt Helsingborg. Jag tror Storvreta klarar den utmaningen också.