Storvreta IBK gick en miljon kronor back under verksamhetsåret 2016/17 och nu måste pengar in.
Bland annat genom att varje ungdomslag tvingas sälja 200 bingolotter vardera.
Har ni hört den förut?
Försäljning är ett ständigt aktuellt diskussionsämne i en förening och för nästan precis ett år sedan gick UIF fotboll alldeles för långt i ämnet sedan det uppdagats att man hade ett budgetunderskott på 600 000 kronor. Då var budskapet till medlemmarna; Sälj tillräckligt med lotter eller bli utesluten från träningarna. Kritiken lät inte vänta på sig. Förstås.
Storvreta IBK är mildare i sin ton, men andemeningen är densamma.
Varje lag, ungdomslag- som seniorlag, ska enligt ett beslut av styrelsen sälja 200 lotter (för 50 kronor styck) och vi kan lista ut med lillfingret att det här i mångt och mycket handlar om att vältra över ett elitlags kostnader på barn. Organisationen är helt enkelt byggd för en större kostym än de i dagsläget har.
Att det sker i Storvreta IBK förvånar mig. De tog ett beslut om att sluta med både lotter och rabattkuponger för tre år sedan och under UIF-kaoset för ett år sedan konstaterade klubbens ungdomskonsulent Linnea Aveholt; ”Försäljningen blev bara en negativ spiral och ingen var nöjd”
Och: ”Det är vi i klubben som måste se till att kostnaderna håller sig inom ramarna”.
Nu har Storvreta IBK plötsligt målat utanför sina ekonomiska ramar och ungdomarna är de som får betala.
”Vi är medvetna om att vi tidigare beslutat att vi inte ska ha tvingade försäljningsaktiviteter, men vi hoppas att vi alla kan hjälpas åt att förstärka föreningens ekonomi”, skriver Storvreta IBK:s styrelse i ett mejlutskick i föreningen.
Storvreta IBK befinner sig i ett ekonomiskt prekärt läge och jag förstår att de måste ha tänkt sig för både en och två gånger innan de tog det här beslutet. Det finns många möjligheter att beakta för att dra in pengar och att använda sina medlemmars välvilja är att ta den enkla vägen, och den enkla vägen är inte alltid den bästa.
Missförstå mig inte. Det är en självklarhet för mig att en förenings medlemmar hjälper till och en förälders roll i en förening kan jag diskutera hur länge som helst. Men det här handlar om något annat.
Jag har varit med i föreningslivet så länge jag kan minnas och har sålt (och köpt) allt från strumpor och kalsonger till kakor, salami, rabatthäften, kryddor, planteringsjord, saffran … You name it.
Alla föräldrar till idrottande barn vet hur svårt det kan vara, men i alla mina ovanstående fall har pengarna gått till ett specifikt ändamål, det har alltid funnits en belöning i slutändan, som cupspel med övernattning, ett läger eller kanske en pizzakväll med laget.
Principen bör vara att ungdomarna ska ha roligt för pengarna som samlas in. Så är inte fallet i det här fallet. Den separata insamlingen till lagkassan måste nu ske ovanpå det uppkomna kravet från styrelsen.
För merparten av innebandyfamiljer är försäljningskravet inga problem – inte mer än att det blir ett irritationsmoment – men för de som redan har det svårt blir det ännu tuffare.
Alla familjer består inte av två föräldrar och två inkomster, och alla har inte innebandy som sin enda aktivitet. Har man dessutom fler barn i föreningen är det inte en fråga om tio lotter, utan om tjugo eller trettio.
Vad händer om man egentligen inte kan? För den som är en ensamstående förälder med flera barn? För den som är arbetslös?
Enligt Riksidrottsförbundet handlar lottförsäljning om ideellt arbete och det kan därmed inte bli fråga om tvång, men jag vet att ingen förälder vill vara den föräldern som lämnar tillbaka osålda lotter. Kravet kan bli tufft. Och särskilt inför julen, den månaden på året som redan är otroligt tuff för ekonomin.
Som sagt: Jag hoppas att Storvreta IBK har tänkt sig för både en och två gånger innan de tog det här beslutet.