Det fanns en tid, 2013, då jag skrev om att Sirius drabbades av överflödets förbannelse då man hade för bred trupp med kvalitetsspelare i elvan, på bänken och på läktarna. De dagarna känns långt bort och hade vårsäsongen fortsatt några veckor till så hade Sirius kanske fått ställa upp med tio spelare i stället för elva på planen.
Det är just den tunna truppen som har knäckt Sirius mot slutet av våren. Det är inte hållbart att spela med så få spelare och i princip inte ha någon konkurrenssituation på träningarna. Jag tycker inte att det är värdigt Sirius, men sådan är verkligheten just nu. Min känsla är också att det inte görs så mycket åt situationen. Pengarna saknas, Sirius måste spara och då blir resultatet 13 spelare på en buss ned till Småland. Tyvärr.
Sirius vår får annars ses som godkänd. Laget ligger, precis som 2014 och 2015, sexa i tabellen efter 13 spelade omgångar. Man har slagit de lag man bör slå, förutom Qbik och AIK, och förlorat mot resten. Jag förväntar mig att det ser ungefär likadant ut under hösten, där Sirius möjligen tappar någon placering i tabellen beroende på skadesituationen i truppen.
Inför säsongen skrev jag en krönika med rubriken "Ännu ett år i ingenmansland". Exakt så är känslan efter halva säsongen och det känns som att glöden på något sätt har slocknat i Sirius dam, de har blivit precis som Danmark var de sista åren i norrettan. Man vet vad man får, någon tydlig satsning finns inte och det hela slutar med att kännas tämligen ointressant. En farlig väg för hela damfotbollen i Uppsala. Det behövs ett lok som drar framåt och just nu känns det loket som Gusk i division I, Uppsalas just nu mest intressanta damlag.