När våren stundar, drar även ridsportens allsvenska serier igång. Vi utövar en sport där vi oftast tävlar individuellt, en sport där vi som utövare inte är kända för att vara någon form av lagspelare, men nu slås vi samman som lag och rider tillsammans mot ett gemensamt mål.
Att som ryttare tävla i lag är en speciell känsla, det är inte bara din egen prestation som är avgörande för lagets resultat, utan även din hästs. Vi har spenderat hela vintern med att förbereda våra hästar både mentalt och fysiskt, och nu ska vi äntligen få visa resultaten.
Luften är tjock, pulsen hög och läktaren skakar av förväntan – en fallande bom eller ett travsteg kan vara avgörande, det är nu det gäller.
Men hur attraktivt är det egentligen som publik att titta på en laghoppning klockan 20.15 i ett iskallt mörkt ridhus, eller skjutsa barnen till uppvärmningsklassen som startar 07.00?
Och hur attraktivt gör vi det då att rida lag, med endast en handfull tappra supporters på läktaren, trötta föräldrar och sömndruckna hästar?
För mig är målet med allsvenskan inte en massa rosetter och vinstregn, för mig är allsvenskan gemenskap, stämning och såklart mer publik än vi är vana vid, men vad händer om vi tar bort alla de positiva effekterna av ett lagdeltagande?
Att som lagryttare börja resan mot tävlingsplatsen i gryningen, för att rida förklassen innan frukost och sedan vänta i närmare tio timmar innan det är dags att beträda banan och försöka prestera på topp för sitt lag, det är varken ultimat eller charmigt – jag förstår att färre väljer att rida lag idag, än för tio år sedan.
Utan arrangerande klubbar går inte allsvenskan att genomföra, inget snack om saken, men till vilket pris? Arrangörer emellan är det väl ingen tävling om vem som kan ta emot flest starter på en dag? Om det pågår en tyst tävling alls, så handlar väl den snarare om betyg än antal deltagare?
Därför, just på grund av förklasser som startar innan tuppen är vaken och lagtävlingar som inte är slut innan midnatt, sätter jag nu ned foten – vänligt men bestämt. Vi måste sträva efter kvalitet hellre än kvantitet.
Om vi förflyttar oss ut i Europa så är arrangörerna väldigt noga med att lägga den viktigaste, och mest spännande klassen, på den bästa ”sändningstiden” – vi har en hel del att lära, även till de mindre tävlingarna, och för de yngre ryttarna som vi i framtiden önskar ha kvar i sporten.