Det ligger ett tunt täcke av snö och is över åkrarna när vi ses hemma hos Jessica Jönsson i Storvreta. Det är hennes föräldralediga dag i veckan och förmiddagen har tillbringats i simhallen med tidigare tävlingskompisen Sanna Bergman. Nätverket från motorsporten är fortfarande en stor del av Jessicas liv.

Efter skador i knäet och axeln har tävlingarna nu dock bytts mot en vardag med kontorsjobb och föräldraskap, men hojen får fortfarande en tur då och då.

– 2015 var sista året som jag tävlade aktivt. Jag åkte på två smällar på en kort tid där, dels skadade jag knäet 2014 och sedan axeln 2015. Efter det kände sig kroppen lite mätt. Då valde jag att lägga av och satsa på familjen i stället, säger Jessica Jönsson, som fick sonen Totte i augusti 2016.

Artikelbild

| Jessica Jönsson vann sex SM-guld under sin karriär.

Fram till 2015 hade Jessica bland annat vunnit sex raka SM-guld (2008–2013) och blivit Europamästare (2013). Jessica Jönsson var den största inom sin genre och fick stor hjälp med träningen av bland andra vännen Per-Allan Wendin, som har ett stort intresse i sporten.

– Vi tränade mycket tillsammans, hittade på nya utmaningar och klockade tider. Per-Allan tog träningen till en ny nivå, vilket gjorde att jag fick mer känsla på motorcykeln, berättar Jessica Jönsson.

Familj och vänner tog ledigt för att kunna åka med Jessica på olika tävlingar runtom i världen. Maken Tommy har funnits med i bilden sedan 2011, då han ringde Jessica för att erbjuda sig att sponsra hennes deltagande i VM-tävlingarna.

Tommy, som även han var enduroåkare, hade följt Jessicas karriär under en längre tid, och åkte även ned till Spanien för den första VM-deltävlingen för att se henne tävla.

Artikelbild

| Jessica Jönsson var den största inom sin genre.

– Han hade ju stenkoll på mig, men jag visste inte vem han var. Han kom bara för att titta för att jag åkte, säger Jessica Jönsson med ett leende när hon minns tillbaka.

Vilka höjdpunkter minns du speciellt från din karriär?

– Lag-VM-tävlingarna på Six Days var fantastiska. Där fick jag vara med och köra tio gånger – första året 2005 i Slovakien, och så avslutade jag i Slovakien 2015. Första tävlingen var enorm och intrycken var många. Det var enormt stora backar minns jag.

– Det var också ett stort ögonblick när jag för första gången körde in på en pallplats i VM i Frankrike 2011. Att få kliva upp på pallen inför den stora publiken var mäktigt.

Det är många som uppmuntrat Jessica att göra comeback på SM, men för närvarande har hon inga planer på att börja tävla igen. Hon medger dock att det är svårt att hålla sig ifrån åkandet, och har därför sporadiskt deltagit i enklare motionsevenemang.

– Jag har ju haft ett gäng fans och under de senaste åren har jag förstått att det är väldigt många som faktiskt sett upp till mig.

Antal kvinnliga enduroförare på elitnivå i Sverige är få och Jessica Jönsson var en av de största.

– När jag började var jag ju väldigt ensam. Det fanns någon här och nån där, men det var väldigt utspritt. När man kommer till en bana nu är det ju inte längre lika ovanligt att det är några tjejer som kör. Helt klart har sporten vuxit på damsidan, i alla fall på motionsnivå, säger Jessica Jönsson som lyfter fram Hanna Berzelius som den starkaste damåkaren just nu.

– Hanna är en väldigt duktig tjej som blommat upp ordentligt de sista två åren kanske. Hon är riktigt snabb.

Enligt Jessica är det många kvinnor lägger ner tävlandet efter att de skaffat barn. För vissa blir enduro dock ett familjeintresse där alla åker motorcykel tillsammans. En gång enduroförare – alltid enduroförare.

Hur har livet blivit efter att du lagt av med tävlingarna?

– Det är en jätteomställning, framför allt när jag födde Totte. Då har man plötsligt någon som sitter ihop med en. Det var lite tuffare än vad jag trodde att inte kunna röra på sig fritt i samma utsträckning som innan. Nu är jag väldigt nöjd över livet, och nu kan man ju busa med honom och ändå hinna med lite träning.