2009 åkte jag till Thailand liksom 350 000 andra svenskar. Jag åkte med en idrottsstjärna och vän, Linda. Vi tränade ihop. Typ. Hon körde benböj och jag var vikt på hennes axlar. 2009 fick runt 100 svenskar denguefeber. Risken var alltså 0,0002 procent och givetvis fick båda jag och Linda det. Som att vinna miljoner på lotto men helt jävla tvärtom.
Vi hade så hög feber att vi beställde in roomservice, men orkade inte ta oss fram till maten. Bredvid mig låg en tjej som springer flera mil i veckan och hon orkade inte gå 1,5 meter. Vi tömde rätt snabbt vårt förråd på svenska värktabletter. Vi hade olika flighter hem. Jag åkte först. Grät i taxin och undrade om jag skulle få se Gimo igen. Snubblade in i en butik och sa paracetamol med engelsk brytning. Vet inte vad jag fick, men febern gick ner. Tog mig hem där jag blev upphämtad. Pappa hade självklart parkerat 7 kilometer bort för det är ju så svårt att hitta på Arlanda för det är ju inte Gimo.
Samtidigt började Linda sin flygresa hem med dagar av hög feber i bagaget och två mellanlandningar och noll värktabletter framför sig. Som elitidrottare får hon göra dopingtester och måste veta vad hon stoppar i sig. Hon kan inte ta mediciner köpta i en butik Thailand. Hon är inte läkarutbildad. Hon bara fattar det, även vid kokande hjärna och 40 graders feber. Note to you Bäckström!
Nu kommer jag upplevas som nummer 11 på bollen, lite slow, men det känns passande för nu ska jag lyfta andra ”slowa” personer och doping. Pseudoefedrin är förekommande i NHL i uppiggande syfte. Det är dock dopingklassat i för hög mängd i OS och uppmaningen är att inte ta medicin med preparatet samma dag som matchdag.
Jag har inte skrivit 2,0 på högskoleprovet eller utbildat mig till läkare. Men om jag får riktlinjer att ett läkemedel inte ska ätas samma dag som matchdag så skulle jag inte säga till Bäckström ”Hörru, din trötta före detta Brynasäre stoppa i dig det här!”. Något är skumt. Får skicka Linda och dra någon powerpointpresentation för hockeygrabbarna.