Ett barn går med nersänkt huvud efter en förlust i en fotbollsmatchmatch. Hen svär och sparkar på sin vattenflaska. En vuxen klappar barnet på axeln och utbrister: ”Det är bra att du är besviken. Det ska man vara, det är precis det som får dig att bli bättre”. Vi andra vuxnar nickar och tittar på varandra i samförstånd. Vinnarskallar det är fint i idrottsvärlden.
Jag är en vinnarskalle. I min idrottskarriär var det min största tillgång, men vet ni det kommer en dag när vinnarskallen blir ett socialt handikapp och för mig är den dagen stundad. Insikten kom på en av mina bästa vänners 30-års fest.
Min sambo och jag var i olika lag på tipspromenaden där det var frågor av allmänbildande karaktär som exempelvis vilken smak har glassen Piggelin? Min sambo trodde päron och trots detta gick han och vann. Normalt är möjligtvis då att bli stolt över sin sambo, gå runt och raljera att man är tillsammans med en smartskalle.
Jag fungerar inte så. Jag är onormal, en tjockskalle. Jag blir förbannad. Medan andra tar förlusten med ro, sjunger snapsvisa så letar jag upp lekledaren och vill se min och min sambos svarsrad. Kändes fullt normalt då, men så här i efterhand kan jag känna lite skam när jag hör mig säga: ”Jag tror ni har räknat fel på tipspromenaden! Kan jag få se Freddies och min rad. För han visste inte att Piggelin smakar tuttifrutti och kan därför OMÖJLIGT ha vunnit”.
Förlusten hänger över mig hela kvällen och jag har nu insett att jag har ett problem och självbehandlar mig med att spela Yatzy med morsan. Hon har fött mig och måste älska mig i alla lägen. Det går framåt. Brorsdottern fick napp på en fisketur före mig häromdagen och jag blev genuint stolt. Ingen känsla av att putta henne i vattnet. Nu när jag insett att min idrottskarriär är över och lagt vinnarskallen på hyllan undrar jag om någon vill bjuda oss på fest? Gärna med allmänbildande tipspromenad så jag kan göra vågen när min smartskalle till sambo vinner.