Jag är stolt över att fostrats inom idrotten, samhällets flaggskepp i dessa frågor.
Jag har en moster. Hon är bra på många sätt, men framför allt för att hon heter Gullan och man kunde sjunga Jokkmoks-Jokkes ”ko ko som en gök” för henne som liten. Hon tillhör det här gardet som aldrig fattar att man spelar fotboll. Hon frågade alltid hur det gått att sparka boll. Hon kan inte så mycket om idrott, men hon tittar mycket på sina barnbarn och hon ser saker ur vinklar ingen annan ser. Dagen innan Gimo ishall rasade satt hon i ishallen och noterade att det landade något på isen och konstaerade: ”Här kan man inte vara kvar. Det här stället kommer ju ramla ihop”. Och ett dygn senare när ishallstaket låg på isen kunde vi konstatera att moster Gullan har stora kvalitéer i besiktning av ishallar. Direkt började diskussionen, ska ishallen byggas upp?
Jag kollar på statistik idrott i siffror. I Sverige utövar 69 000 män ishockey. Jag kan inte utläsa hur många kvinnor bara att de är färre än 36 000. Däremot kan jag konstatera att friidrott utövas av 41 000 kvinnor och 53 000 män. För mig är det viktigt att tjejer ges samma möjlighet till idrott som killar och jag borde därför vara politisk korrekt och skandalera; Riv skiten och förbättra förutsättningarna för friidrotten i stället.
Jag är glad att jag inte är politiker, man måste ta så mycket kassa beslut! Östhammars kommun stod för återuppbyggnadskostnaden av ishallen. 22 miljoner om jag inte är helt värdelös på googla. Och på något vis känner jag gillande. En stor del av mina barndomserfarenheter ligger paketerade i den där hallen. Alla fredagsfriåkningar med efterföljande varma mackor. Hur tung en overall blir när man kissar på sig i den för man inte har tid att gå på toa. Känslan av att förlora med 32–0. Detta är givetvis inte värt 22 miljoner, men det känns bra i hjärtat att platsen får ge nya minnen.