Något var jättefel med Dick Wicksell

– Jag stod bara där ... höll i hojen men kom inte en meter. Jag var helt klar över allt jag gjorde, men benen kunde inte röra sig, berättar Dick Wicksell, som under många år var en av Sveriges och världens bästa enduroförare.

På 1980-talet fick han UNT:s guldplakett för bästa idrottsprestation.

Det var inte bara enduro, det var motorcross, det var crosscart och det blev rally på högsta nationella nivå. Och så det egna företaget förstås, en gräv- och maskinfirma.

Det gick inte i 200 blås för Wicksell, det gick i 250. Hela tiden. Dygnet runt. Telefonen ringde oavbrutet. Vänner och bekanta hade varnat honom i många år: du måste trappa ner, du kommer att få betala för det här en gång.

– Men det fanns inte för mig att ta det lugnt. Jag hade alla bollar i luften samtidigt, det är sån jag är. Att sitta ner och ta det lugnt, det har aldrig fungerat, säger Wicksell när UNT träffar honom mellan en tre månader lång USA-vistelse och ett obestämt antal veckor i Holland.

– Jag vet inte hur många gånger jag startade i Gotland Grand National när jag käkade penicillin. Att inte köra var inget alternativ, så var det bara. Nu när jag har facit så var det väl inte så bra.

Men tillbaka till den där dagen – eller dagarna, för det hände ofta – när han stod i depån och allt bara tog stopp.

– Men egentligen började det redan 2006 under Kåsan. Jag skulle ut för att titta, inte köra eller något sånt. Plötsligt började hela systemet att rusa. Men där och då fattade jag inte att det var fel på hjärtat.

Allt redde upp sig av sig självt. När Wicksell vaknade dagen efter var allt bra igen. Inget "systemfel" (som var hjärtrusning) och inga problem i övrigt. Allt rullade på som vanligt.

Men så en dag – när han minst anade det – kom allt tillbaka.

– Jag var på en crosstävling med Jimmy (Wicksell, sonen som kör cross) när jag skulle leda fram cykeln till startgrinden. Bara en kort promenad. Plötsligt kom jag ingenstans. Jag ville gå men kunde inte. Jag vara stod där.

Dick Wicksell har gjort åtskilliga operationer efter skador. Han är van vid att något i kroppen strejkar ibland. Men det här, det var något helt annat.

När han stod där med motorcykeln och inte kunde röra sig kom det fram en mamma till en annan crossåkare. Hon förstod att något var fel.

– Hon sade, "det där ser inte bra ut." Hela den dagen hade jag 220 i vilopuls och läkaren (som fanns på crossarenan) talade om att det var hjärtat. Så då blev det Ackis, där de fick ner pulsen.

Men det var inte bara i samband med Jimmys tävlingar som hjärtat rusade i våldsam fart. Det kunde hända i alla möjliga sammanhang.

– Ibland visste jag inte åt vilket håll jag skulle åka när jag startade bilen eller bussen. Vi var i Dalarna på Dalacrossen och jag såg bussen i depån men jag kunde inte ta mig dit, säger han.

Det var bland annat därför som det inte blev något mer rallyåkande.

– Att komma i 200 på grusvägen med en annan människa bredvid sig, nej, det var väl inte så bra.

På vårvintern 2017 var det meningen att Wicksell skulle opereras.

Han visste ungefär vad som väntade, bland annat genom en bekant som har gått igenom en liknande operation: Marie-Helen "Billan" Östlund, som vann VM-guld på skidor 1987, på den tiden hon hette Westin.

– Vi umgås litegrann med "Billan" och Erik (Östlund, före detta skidåkare på absolut världsnivå, bra startman i stafettlagen) eftersom de har en son som också kör motocross.

Men det blev ingen operation på vårvintern förra året.

– De hittade något annat skit i hjärtat, men efter mycket om och men fick jag en tid och jag opererades.

Wicksell berättar vad läkarna har gjort.

Han jämför hjärtrytmen han hade med en hydraulpump som ska gå på 1 000 varv men som stannar om man höjer till 2 000 varv. Han talar om "elektroniskt" fel i hjärtat, hur man kylde ner en "slinga" vid hjärtat och gjorde någon typ av brännmärke för att få det hela att "snurra hela varvet."

– Jag var vaken under hela operationen, och det var ... skitäckligt. Jag har varit med om många operationer och jag har hört läkare som mitt under operationen har pratat om "jävligt nära ryggraden". Jag har sett benpiporna när de har stått rakt ut. Men den här operationen var något annat.

Men allt gick bra. Eller rättare sagt: Dick Wicksell trodde att det hade gått helt fel. Han blev inte bättre efter operationen – snarare sämre.

– Först trodde jag att läkaren hade snackat skit. Det blev inte ett dugg bättre, men sedan förstod jag att han (läkaren) hade rätt.

Det tog 6–8 veckor innan förändringen kom.

– Över en natt blev det helt bra, så här snabbt, säger Wicksell och knäpper med fingrarna.

Det här var i våras, alltså snart ett år sedan.

– Jag har inte känt något sedan dess. Så här bra har jag aldrig mått.

Nu i efterhand förstår Wicksell att den hårda träningen och all stress är den största orsaken till hjärtproblemen.

– Alla som varnade mig hade rätt, det vet jag nu. Det var måste, måste, måste hela tiden. Samtidigt skulle man prestera på elitnivå. Andra plats var inte bra, det var segrar som räknades.

Det gick så långt att Wicksell funderade på att avveckla företaget.

Nu lever inte bara företaget vidare, han har utvidgat verksamheten – fast i en annan bransch kan man säga. Motocrossbranschen.

Under många år åkte Wicksells till Spanien för att träna och köra motocross. En perfekt miljö.

– Men sedan gick Spanien som land så här (pekar nedåt med armen) och de åtta crossbanorna blev bara två. Spanjorerna vi träffade uppe i bergen när vi tränade gjorde alltid tummen upp och klappade i händerna.

Så hände något som gjorde att Wicksells mer eller mindre tvingades bort från Spanien.

– Det kom dit en rik ryss som köpte upp hela området och han gillade inte att vi åkte där och dammande, så i stället för klappande händer blev det en knyten näve och polis.

Spanien blev historia. I stället vände sig Wicksell österut, till USA och Florida. Tillsammans med ett par bekanta köpte han en ransch och byggde upp en träningsanläggning för bland annat enduro och motocross.

– Det kommer folk från hela världen. Vi hämtar dem på flygplatsen och håller med mat, cyklar och boende.

För bara några dagar sedan kom Wicksell hem till Uppsala efter tre månader i Florida. Det blev drygt en dag i Uppsala, och när ni läser det här befinner sig Wicksell i Holland med Jimmy för att träna motocross.

Det är många järn i elden, så har det alltid varit för Wicksell. Han skulle nog inte kunna leva utan det höga tempot. Men det är inte som förr.

– Det är stor skillnad. Nu kan jag släppa saker. När vi har varit där borta (på ranschen i Florida) så har andra skött allt här hemma, så har det inte varit förr.

Han talar sig varm för USA och tillvaron på tärningsanläggningen. Han talar om Indy500 ("med 240 000 åskådare") och om HD-träffarna med "70 000 HD-nissar som bara har skitkul."

Trots allt så ringer telefonen fortfarande hela tiden – och det är jobb och åter jobb, men med Wicksellska mått mätt är det lugnt.

– Jag vill att det ska hända något hela tiden. Att bara sätta sig ner och ta det lugnt är inget för mig.

Men det hände faktiskt en sak ganska nyligen, en sak som var otänkbart för Wicksell tidigare. Han har läst en bok i lugn och ro!

– Det var Börje Salmings bok som någon svensk hade glömt (i Florida). Det är den boken och körkortsboken som jag har läst, säger han med ett skratt, som faktiskt avslöjar att Salmings bok var underhållande.

Det tog sisådär 30–35 år innan Dick Wicksell förstod att det rasande tempot i kombination med en elitidrottskarriär inte var bra för kroppen.

– Det är många före detta elitidrottare som har samma problem som jag har haft men där inte har gått så långt som till operation.

När UNT träffade Dick Wicksell en tisdag lunch hade han precis varit på ett tandläkarbesök, och den första frågan var alltså naturlig: hur gick det?

Svaret blev signifikativt för hela det här reportaget:

– Det gick bra, det gör det alltid. Tänderna är inga problem, men allt annat i kroppen är slut ...

Men nu har Wicksells tänder fått sällskap med hjärtat. Och snart läggs han in igen, då är det en höftoperation på menyn.