I backspegeln
Erik Stenlunds idrottskarriär kan sakna motstycke i Sverige – oavsett idrott. Han gick från att vara en okänd tonåring som nämndes bara på resultatbörsen till världsstjärna på rekordtid.
I slutet av november 1980 var Erik Stenlund 18 år. Han hade kört motocross i några år och det skrevs om honom i UNT för första gången i augusti 1977 – knattecross i Enköping. 15-åringen från Funbo MS vann överlägset.
Två månader senare, den 8 oktober 1977, kom han tvåa i 50-kubiksklassen i Östhammars b-tävling. Stenlunds namn stod att läsa en bit ner i UNT:s lilla artikel. Få, förutom de närmast berörda, lade märke till honom.
Sedan blev det tyst i tidningsspalterna i nästan ett år, men så, i början av oktober 1978, publicerades en text i UNT och för första gången var Erik Stenlunds namn i en rubrik. Dessutom var det en bild på honom i tidningen, en liten enspaltig bild. Det här var första gången läsarna fick se hur han såg ut.
Stenlund hade då vunnit den sista deltävlingen av ABH-cupen på Rörken och blivit trea sammanlagt. Fyra blev en annan stor talang, den ett år yngre Dick Wicksell från Rasbo MK.
Men det var inga stora artiklar i tidningen. Ungefär som en division V-match i fotboll.
Sedan blev det tyst kring Erik Stenlund igen. Inte en rubrik, inte en enda mening och inte något resultat på resultatbörsen på 17 månader. Hade talangen från Funbo slutat?
Men så, i mars 1980, var Stenlund tillbaka – nu på is. Men inte på rundbana på en arena utan i Östhammars isbanetävling där han blev tvåa i 250-kubiksklassen efter hemmaåkaren Ulf Östlund.
Sedan blev det tyst ännu en gång.
Det var nog ingen som anade vad som komma skulle. Det brakade nämligen loss vid årsskiftet 1980/81. Det blev rena explosionen.
Rubriken i UNT den 7 januari 1981: Erik från ingenting rakt in i världseliten – som en saga i Rekordmagasinet.
– Jag såg en annons i en tidning om ett isracingläger i Örträsk och tyckte att det skulle vara kul, berättade Stenlund i det stora reportaget i januari 1981.
Med ledaren (och förre isracingåkaren) Kurt Westlunds hjälp fick han tag på en isracingmaskin och jobbade i flera veckor för att få den i konkurrenskraftigt skick. Helgen före lägret, 8–12 december 1980, satt han på cykeln för första gången och sade att han "hade svårt att få ner den på banan."
Men det var någonting som uppenbarligen sade klick på lägret i Örträsk.
Det var inte motocross som Erik Stenlund skulle satsa på, det var isracing, den idrott där Sovjetunionen dominerade totalt och där det skulle vara omöjligt att vinna VM-guld.
Men vem kunde tro att tonåringen från Uppsala, som bara kört motocross tidigare, skulle bli trea i VM-kvalet i isracing på Östermalms IP – tre veckor efter lägret i Örträsk. Alltså tre veckor efter sina första varv på en isracingmaskin. Han som knappt kunde "få ner cykeln."
Resten är svensk motorsporthistoria:
VM 1981: En revbensskadad Erik Stenlund (kraschade i en SM-deltävling) blev tia i finalen i Assen sedan han hoppat av sina två sista heat på grund av skadan.
VM 1982: Kvalificerad för final igen, denna gången i Inzell. Han kraschar och bryter nyckelbenet och tvingas avbryta tävlingen.
VM 1983: Final i Eindhoven, och nu får Stenlund sitt stora individuella genombrott genom att bli trea, men efteråt är han inte nöjd. Han vill ha mer.
Så kommer den då, den stora segern. Dessutom inför 30 000 åskådare på Leninstadion i Moskva i isracingens hemland, Sovjet. Det blev en fajt mellan hemmaåkaren Vladimir Suchov och Erik Stenlund. När de möttes (i sina sista heat) hade de lika många poäng. Först över mållinjen skulle vinna VM-guld.
Stenlund tog starten från tredje startspår (Suchov stod på den bättre andrabanan) och släppte sedan aldrig greppet trots att ryssen hela tiden var i ryggen.
– Det var guldet jag siktade på, men att jag skulle klara det trodde jag knappt själv, och jag har nog inte fattat det riktigt än, sade Stenlund efter det historiska guldet.
Det var första gången en förare utanför öststatsblocket vann en titel.
Något jättefirande blev det dock inte. Den ryske åkaren Anatolij Gladusjev omkom under tävlingen sedan han hakat i Erik Stenlunds bakhjul och kastats av motorcykeln och blivit överkörd. Han fick de långa spikarna och halsen och hans liv gick inte att rädda.
Erik Stenlund vann ytterligare ett VM-guld – 1988 i Eindhoven.
Håkan Lundh har jobbat som sportreporter på Upsala Nya Tidning sedan 1978 och gräver gärna i UNT:s arkiv. Sedan 2014 har det publicerats över 150 ”backspeglar” på UNT:s sportsidor. Läs fler delar på unt.se/sport!