I väntan på nästa crossheat på Rörken. Wiggo Wicksell hoppas bli någorlunda skadefri under året.
Sommaren 2021 orkade Wiggo Wicksell inte höra motorljudet. Han fick panik.
Han stängde in sig i huset och vred upp volymen på tv:n för att dränka ljudet från motorerna.
– Jag kunde inte göra något annat än att sitta där vid stugan och titta när alla andra gjorde roliga saker. Då hade jag lite panik. Det var den värsta sommaren hittills, säger Wiggo.
Den mentala påfrestningen efter den första knäoperationen var enorm. Men det slutade inte där. Det var bara början på eländet.
Redan som sjuåring bröt han nyckelbenet och några år senare trasade han sönder skulderbladet, men det var "bagateller" jämfört med skadan på våren 2021 när han var elva år.
Det var under en crossträning i Arlanda som det hände.
– Jag fick solen i ögonen och körde på en sten och vickade omkull. Jag trodde inte att det var så allvarligt och fortsatte att köra den dagen och i två veckor till. Men så svullnade knäet upp, säger Wiggo.
Här tävlar Wiggo Wicksell mot flera år äldre konkurrenter under en serietävling på Rörken.
Det var svullnaden som gjorde att smärtan var överkomlig. Men att stödja på benet var svårt. Han haltade – rejält.
– När jag gick i skolan kunde benet vika sig. Jag kunde gå, men trampade jag lite fel vek sig benet och jag ramlade.
Men något läkarbesök blev det inte. Han trodde fortfarande att det skulle "gå över."
Serietävling på Rörken. Wiggo Wicksell i ett av de många hoppen. 14-åringen har varit skadedrabbad under många år men ser ut att vara på väg tillbaka under 2025.
Tidigare hade Wiggo hoppat upp på cykeln (den utan motor!) och trampat ett par kilometer till skolan i Lindbacken, men nu blev det trassligt. Ibland fick han skjuts av farmor Catarina och ibland av mamma Elin.
Ett par veckor efter vurpan i Arlanda tyckte alla att det var bäst att "åka in" för att kolla knäet. På sjukhuset kom lugnande besked: läkarna trodde att knäet klarat sig och att det inte var ett avslitet korsband.
Wiggo Wicksell med pappa Tony Wicksell (t h) efter avslutad åkning.
Det gick ytterligare några veckor men knäet blev inte bättre.
– Vi åkte in igen och då fick vi veta att korsbandet var av, säger Wiggo.
Han opererades på en klinik i Stockholm – och det var nu, i midsommartid 2021, som det verkligen gick upp för elvaåringen hur allvarlig skadan var.
– I början tänkte jag, "Nä, det har nog inte hänt och det är bara att glömma bort. Jag fortsätter köra." Men sedan fick jag "vuxna till" mig och acceptera att det är så här nu, att bara sitta still.
Wiggo Wicksell på Rörken. Det är här han trivs allra bäst. Enduro och motocross är det bästa han vet.
Men det var lättare sagt än gjort att sitta still. Det var sommarlov och det är då som allt det roliga händer för en elvaåring, som att åka vattenskoter och jetski på havet vid farfars sommarstuga i Roslagen. Det kunde Wiggo inte göra den här sommaren.
Nu går starten på Rörken. Wiggo Wicksell i vit tröja.
Den plågsamma tillvaron fortsatte hemma i Jälla under hösten 2021.
– Jag hade panik. När kompisar var här och körde (enduro) så hörde jag hojarna. Jag ville så gärna ut och köra. Det pirrade i fingrarna och i hela kroppen. Man fick försöka stänga av hjärnan och sätta tv:n på högsta volym. Jag ville inte höra motorljudet. Jag var ju bara elva år och det var sommarlov och det är då allt roligt händer.
Wiggo Wicksell i ett av hoppen på Rörken.
Korsbandsskadan 2021 var Wiggos första allvarliga skada. Men allt är relativt. Det beror på hur man definierar allvarlig skada. Ni minns kanske nyckelbensbrottet när han var sju år och det trasiga skulderbladet några år senare. Skador som Wiggo knappt nämner eftersom de var så lindriga, som en förkylning – typ...
Under slutet av 2023 var det dags igen. Ett avslitet korsband, fast i det andra knäet.
– Jag fick framhjulslyft i starten och vickade omkull och klämde knäet mellan hojen och marken. Det var ingen stor krasch, men det var samma känsla jag hade vid den förra vurpan: "nu gick korsbandet av igen." Jag sade direkt till sjukvårdarna att det är helt av.
Wiggo Wicksell i lugnet hemma på altanen utanför Jälla. Han har två rejäla ärr på båda knäna efter tre operationer.
Men han fick inte medhåll från sjukvårdarna. Men den nu 13-årige Wiggo stod på sig.
– Då sade jag till dem igen: "Jo, det är av".
Den här gången blev det akutbesök i Uppsala redan dagen efter vurpan. Men det blev samma snabba diagnos igen: korsbandet var inte av.
– Vi åkte till Stockholm igen och då fick jag veta direkt att korsbandet var av och operation efter två veckor. Efter bara en vecka eller så kunde jag gå igen, berättar Wiggo, som dock hade en lång höst och vinter med rehabträning framför sig.
Träningen gick bra och knät blev bättre. Men då kom nästa smäll – kanske den värsta av dem alla.
– Jag var ganska korkad i skolan, säger han och skrattar mitt i allt det allvarsamma.
I stället för att gå nedför en trappa i skolan valde han att hoppa den sista biten. Sådant som unga gör, särskilt i skolan.
– Men efter hoppet... Benet vek sig och då gick korsbandet sönder igen. Och menisken. Det var samma knä som jag hade opererat för tre, fyra månader sedan. Då blev jag besviken. Jag var både arg och ledsen.
Kanske var han också lite ångerfull efter hoppet. Han berättade inte för någon att benet vek sig efter hoppet. Den som tror att Wiggo drog i handbromsen och bestämde sig för att undersöka knäet tror fel. Förstås. Till saken hör också att Wiggo är en envis kille.
Snart dags för det första heatet på Rörken.
När våren och sommaren kom – när det hade gått ganska lång tid efter hoppet i skoltrappan – var han uppe på hojen och tävlade, med, som det skulle visa sig senare, ett avslitet korsband och en trasig menisk.
– Det gjorde inte ont. Jag kände ingenting så länge jag inte vred knäet. Det gick ganska bra, tyckte jag i alla fall, säger Wiggo.
Men till slut gick det inte längre. Men det var inte knäskadan med det trasiga korsbandet som blev droppen. Det var något helt annat, fast givetvis var det också en skada.
– Jag kraschade i ett hopp och bröt tummen och när jag ändå var tvungen att vänta med att köra i tre, fyra veckor efter tumskadan tog vi ett beslut att kolla knät igen.
Wiggo Wicksell vilar efter drygt 20 minuters åkning på crossbanan vid Rörken.
Nu är vi framme vid senhösten 2024. Tummen och knäet opererades nästan samtidigt.
Sommarsäsongen 2025 har redan börjat och Wiggo Wicksell har kört flera tävlingar. Trots alla skador känner han ingen rädsla.
– I början, efter operationerna, var man lite rädd för att dra av korsbandet igen, men det släppte efter några varv. Man ska inte vara rädd, då går det inte att köra fort. På tävling tänker man oftast, "ta starten och vinn."
Vila, lite dryck och mat i väntan på dagens andra heat på Rörken crossbana.
Nu är träningen mycket inriktad på att bygga muskler för att förebygga ytterligare en allvarlig knäskada. Det är löprundor, spinningcykel och styrketräning.
– Jag har som mål att kvala in till alla SM i år och försöka ta poäng. Jag vill bli bäst i Sverige som senior och kanske vara med i något EM, säger Wiggo, som under intervjun i slutet maj visar upp en stor sårskorpa på höger underarm. Flera decimeter lång.
– Äh, det där är ingenting, säger han.
Ja, vad är en jättelik sårskorpa mot tre avslitna korsband, en söndertrasad menisk, ett nyckelbensbrott, en bruten tumme och ett trasigt skulderblad?