Vad hände med autografjägarna?
Jag ser dem inte längre.
Jag kom att tänka på ämnet i förra veckan när min kollega Daniel Meisels efter en intervju med Linda Sembrant kom tillbaka med två idolkort med autografer från landslagsbacken som är anmäld som mittfältare.
Jag trodde inte sådana kort fanns längre, men tydligen finns de i överflöd i franska Montpellier.
I dag är det som bekant selfies som gäller, eller självportätt i fotoformat för dem som inte är så vana vid att använda smartphones som moderna mobiltelefoner numera heter för att vara tydlig.
Nu låter det som att jag är typ 80 år, men när jag var liten på 1980-talet och i början av 1990-talet var sånt här att betrakta som science fiction.
Då var det fortfarande signaturer i bläck på papper som var hårdvaluta på skolgården.
Några av de här autograferna har jag fortfarande kvar och ett par av dem har jag i en låda här på UNT:s redaktion – där varje en av dem bär på en alldeles egen historia.
Ett tidigt minne var när jag som sexåring av min pappa fick den dåvarande förbundskaptenen i fotboll, Olle Nordins autograf (se bild). Det kändes hur stort som helst. Bakgrunden var att min pappa, som då jobbade inom byggbranschen, asfalterade ett bostadsområde i Täby kyrkby (Sveriges tränartätaste område per capita?) och som tack för att det utöver två biljetter till Sverige–Italien i EM-kvalet på Råsunda (slutade 1–0 efter mål av Peter Larsson) fick en autograf med sig hem till mig.
En annan autograf jag påminns om relativt ofta är Tomas Brolins. Efter att han bröt foten mot Ungern, hösten 1994, hamnade han på ortopeden på Karolinska sjukhuset där min mamma då jobbade. Som uppskattning lämnade han en keps till mig och min brorsa med sin autograf på. Lite lustigt är att jag fortfarande använder just den kepsen med jämna mellanrum när jag löptränar och att autografen sitter kvar trots säkert ett hundratal tvättar.
Två andra starka autografminnen var när jag var tolv år och samlade till mig i stort sett samtliga autografer från de toppseedade spelarna i Stockholm Open, som på den tiden spelades i Globen och var en av världens största turneringar undantaget grand slam. I mitt matchprogram (som numera ligger i en kartong i förrådet) har kråkor från både Boris Becker, Stefan Edberg och inte minst Goran Ivanisevic fastnat på sidorna.
Men det jag minns mest från den turneringen var faktiskt autografen jag aldrig fick. Jag såg Pete Sampras match mot Todd Woodbridge som spelades på en sidobana (annexet) där jag efteråt nobbades av den kommande världspelaren när jag sträckte fram pennan.
En annan som inte ville skriva någon autograf till mig var den förre förbundskaptenen Tommy Söderberg när han efter en träningmatch på en grusplan i Vallentuna under tidigt 1990-tal med Djurgårdens juniorer viftade undan mig med frasen ”att hans autograf inte var värd något”.
Så kan man också se det. Särskilt i dag. Och frågan är om vi resonerar likadant om selfies om sisådär 15 år – och hur historierna om bilderna låter då.