Tårar och mål. Josefin Öqvist bjöd på bådadera när hon sköt Sverige till VM-final i USA 2003. Det läckra avgörandet i kombination med de starka känslorna fick henne att bli rejält poppis hemma i de svenska tv-sofforna. Och till finalen mot Tyskland bänkade sig nära nog på halva befolkningen, 3,8 miljoner. Intresset för damfotboll hade givetvis aldrig varit större, och kommer kanske aldrig att bli.
Nu stundar ett nytt VM i Nordamerika och att döma av träningsmatcherna inför turneringen kommer vi inte nå samma framgångar. Men om? Kan damfotbollen ta till vara på den dragkraften då? Det som man inte lyckats med tidigare. Trots landslagshype kring mästerskap, EM på hemmaplan inkluderat. Och då tänker jag på att höja intresset för verksamheten på hemmaplan, i första hand för damallsvenskan och elitettan.
Men jag tvivlar.
2002 var publiksnittet i damallsvenskan 703 åskådare. Även om det ”peakade” lite smått med snittsiffror över tusen åskådare 2004-2005 har de därefter fallit sakta men säkert. Årets snitt ligger på magra 625. Fortsätter det i samma stil blir det den sämsta noteringen på åtminstone 15 år. Kanske mer.
AIK hade hemmaderby mot Hammarby i veckan som drar upp deras snitt. Ändå ligger det nu på usla 273.
Lokalt kan nämnas att Bälinge i damallsvenskan 2008 hade ett publiksnitt på 367 och Sirius, som i år hänger på i toppen av elitettan, låg på ett snitt på 176 före gårdagens hemmamatch. Herrlaget är alltså inte ensamma om att ha det tunt på läktarplats.
Damspelarna, som i de flesta fall lirar utan knappt någon ersättning men ändå lägger ned i stort sett lika mycket tid på sitt idrottande som sina manliga kollegor, är givetvis värda ett betydligt större intresse. Även i media. Hur många direktsända matcher från damallsvenskan ser du i ”riktig” tv? Till exempel. På unt.se/sport har du hittills i år inte kunnat följa direktrapporter på Sirius elitettanmatcher. Anledningen? Ni vet svaret. Just det, intresset visade sig tidigare vara alldeles för lågt.
Och när fotbollsförbundet gör sådana självmål som på de senaste årens fotbollsgalor så hjälper man ju inte direkt till att höja intresset.
Nu är det här inget som enbart gäller fotbollen. Inte alls. I stort sett all lagidrott ser likadan ut. Och fotbollen har i sammanhanget ändå riktiga glädjepubliksiffror om man jämför med hockeyn. Damernas högsta serie, riksserien, lockade i snitt, håll i er nu, 102 åskådare per match. Almtuna kämpade hårt för att få kunna spela kvalet till riksserien. Man kom till spel – och sågs av 51 personer i snitt på hemmamatcherna.
Men. Det går faktiskt att locka publik.
Eskilstuna United hade förra säsongen imponerande 1 940 i snitt per match. Då säger ni att det berodde på att de var nykomlingar i en stad som inte har mycket annan toppidrott att konkurrera med, även om Smederna speedway ju också finns. Men då kan jag lägga till Northland Basket. De har storpublik match efter match. Säsong efter säsong. Snittet i år landade en bit över 1 700. Bättre än samtliga herrlag i basketligan. Och då konkurrerar de med LF. Och Luleå Hockey.
Att skapa intresse går om man vill, och lägger tillräckligt med tid, kraft och resurser på det. Där tror jag att det brister hos många föreningar. Inte minst de föreningar som har både herr- och damverksamhet.
Synd för damerna.