I veckan kom det föga oväntade beskedet att Märstalaget Valsta Syrianska går i konkurs efter blott 22 år som föreningen. Två veckor tidigare hade man dragit sig ur seriespelet och spelarna hade sedan länge splittrats till, mestadels, andra klubbar i Stockholmsområdet.
Om konkursen finns egentligen inte något mer att säga. Ingen brydde sig till slut om föreningen och all tid sedan Christer Mattiasson försvann har egentligen varit konstgjord andning. Det är inte därför jag skriver det här, utan det handlar om gruppen Valsta Syrianska, spelarna och ledarna. De hade något unikt, trots all skit.
Jag har bevakat Valsta Syrianska sedan jag började på UNT 2009, men framför allt de tre senaste säsongerna. Som förening en kaosklubb där det hela tiden stormat, men på insidan något helt annat. Antalet klubbar vars grupper och omklädningsrum jag lärt känna genom åren kan jag inte räkna upp här, det får inte plats. Den grupp som Christer Mattiasson byggde upp i Valsta Syrianska är dock för mig unik av det jag har bevakat i sportsverige genom åren.
Varför håller man på med idrott? Det ska handla om glädje så klart, kärlek till idrotten man håller på med. Ju högre upp i seriesystemen man kommer så blir det dock desto mindre av den varan. Klubbarna vill avancera, allt handlar om att vinna. Spelarna vill så klart också uppåt, bli kända och tjäna pengar. En naturlig struktur så klart, men det var också där som Valstatruppen särskilde sig.
De hade inget. Inga pengar, ingen klubb med ambitioner. Allt de hade var varandra och kärleken. De 15 spelarna och tränaren Christer Mattiasson spelade verkligen för varandra. Inte för den styrelse som inte fanns, inte för sig själva och någon proffsdröm – utan bara för varandra. Det var en äkta och genuin glädje i det där lilla omklädningsrummet. Det är fint och det är den bilden som jag kommer bära med mig av Valsta Syrianska när föreningen nu går i graven. Något som för tankarna tillbaka till när man själv var barn och idrottade. För att det var kul och för att det var roligt att umgås med lagkamraterna. Det var en speciell känsla, en känsla som var rolig att uppleva även på högre seniornivåer.
Man kan säga vad man vill om hur den föreningen (inte) har skötts genom åren. Det är fullt logiskt att föreningen går i graven. Jag tror dock att spelargruppen som kamperade ihop under de svåra åren kommer att minnas den här tiden med glädje. Inte för att de fick betalt eller vann massa matcher, utan för att de hade varandra.