För lite mer än en vecka sedan var jag på resande fot. Valet föll på skotska Edinburgh dit min sambo velat åka i flera år.
Under tisdagen spelade Hibernian hemma mot Falkirk, en toppmatch i andraligan.
Givetvis såg jag min chans.
Fast den här gången fick jag inte med mig E (hon är i praktiken totalt ointresserad av fotboll, vilket ibland ställer till det), men efter hårda förhandlingar (i utbyte mot en förmiddag med shopping) fick jag tillåtelse att åka spårvagn och buss ut till Easter Road stadium.
Jag ska inte orda allt för mycket om själva matchen, men fördomen om skotsk fotboll (särskilt i andraligan) fick jag milt sagt bekräftad. Hemmalaget, som då hade en tung period bakom sig och kom från en uddamålsförlust mot jumbon, spelade en fotboll där uttrycket ”primitiv fotboll” verkligen levde upp till dess rätta betydelse. Inför slutminuterna ledde Hibernian med 2–0 efter två mål på fasta situationer (varav en straff). Gästande Falkirk hade dessutom fått en spelare utvisad för en brysk tackling. Ändå vände laget, som kommer från en stad med samma namn fyra mil från Edinburgh, och lyckades kvittera till 2–2 innan domaren blåste i pipan. Också det efter två fasta situationer.
Det anmärkningsvärda på Easter Road stadium var att hemmaklacken enbart bestod av ett 20–30-tal unga män ståendes längst ned på den ena långsidan. Falkirk å sin sida hade i stort sett fyllt hela det nedre etaget på den ena kortsidan, och lyfte fram sitt lag matchen igenom där de övriga 9 000 åskådarna (arenan tar cirka 20 000) var i det närmaste att betrakta som tysta (förutom en och annan skotsk svordom mot domaren).
När jag efter matchen mötte upp E och vi gick till en pub i närheten där vi bodde fick jag lite grann av förklaringen. Trots att både Hibernian och det andra klassiska laget i Edinburgh, Hearts (spelar i högstaligan), med svenska mått är relativt stora sett till publik och medlemmar så håller många av de mest fotbollsintresserade i Edinburgh (cirka 500 000 invåndare) på lag i Glasgow (Skottlands andra stora stad, har cirka 600 000 invånare). Många tar hellre därför tåget dit en timme västerut och tittar på fotboll än stödjer sina lokala lag som har en sorts skämsstämpel över sig.
I universitetsstaden Edinburgh har nämligen fotbollen inte lika hög status som i arbetarstaden Glasgow där Celtic och Rangers (klara för högstaligan nästa säsong) ofta spelar inför fulla hus och upp mot 50 000 åskådare på seriematcherna.
Likheten till Uppsala blev slående, även om jämförelsen med Stockholm sviktar då huvudstaden är mycket större och inte heller är en uttalad arbetarstad. Men faktum är ju att många här i Uppsala också väljer att sätta sig på tåget för att se allsvensk fotboll i stället för att gå på Studenternas och stödja det lokala laget. Nu vet jag att Sirius jobbar hårt för att få ändring på de här beteendena, men gubbarna vi träffade på puben i Edinburgh bara skakade på huvudena när jag frågade varför de inte höll på de lokala lagen i sin stad.
I Edinburgh är akademikersporten rugby det stora.
I Uppsala var det bandyn tidigare och numera innebandyn (om man ska välja ut någon sport sett till antal elitlag och bredd i ett större sammanhang).
Men det där är en annan historia.
Själv satt jag mest och njöt av en för mig udda match den där regniga kvällen på Easter Road.