För någon vecka sedan kunde Sveriges Television berätta att idrottandet bland barn och ungdomar minskar – bland en del sporter var minskningen ganska dramatisk.
Många människor, säkert också bland er som läser det här, bryr sig inte. Vad spelar det för roll om det inte spelas lika mycket fotboll eller basket som tidigare?
Sport är inte så viktigt. Sport är Zlatan Ibrahimovic och miljonlöner. Men så är det givetvis inte. Det som Upsala IF, Almtuna IS, Tierps IF och många många andra föreningar gör varje dag bidrar till att människan mår bättre. Det förebygger fetma och på sikt hjärt- och kärlsjukdomar. Det kan till och med hindra barn från att hamna snett i samhället.
En gång i tiden var elitidrotten det stora loket som drog vagnar med idrottande barn och ungdomar. När Tre Kronor hade vunnit en landskamp så fylldes grönområden – och gator – med "ishockeyspelande" ungar med egentillverkade mål och med boll i stället för puck.
Samma sak med fotboll. När Ralf Edström gjorde mål så skulle varenda barn "vara Ralf."
För att inte tala om vad Ingemar Stenmark betydde för den alpina idrotten och Björn Borg för tennisen. Backar och banor fylldes av flickor och pojkar som ville åka skidor och spela tennis.
När jag var liten var det inte bara landslaget och landslagsspelarna som var inspirationskälla, det var lagen och spelarna där jag bodde.
Ett bra lag på orten innebar fler fotbollsspelande ungar. Så enkelt var det.
Numera ser det inte riktigt ut så här. Tiderna har förändrats, men jag är övertygad om att elitidrotten fortfarande betyder oerhört mycket och att ännu fler barn skulle vilja börja spela fotboll om Sirius låg i den högsta divisionen och spelade inför 5 000 åskådare i varje match på en "snygg" arena. Det kallas för att få förebilder i sin närhet, eller kanske idoler är ett bättre ord i sammanhanget.
Förut – och då menar jag för 20 eller 30 år sedan – var det mycket spontanidrottande. Nu har nästan allt flyttat till föreningslivet som är beroende av att det finns ledare som ställer upp och lägger ner massor av timmar varje vecka. Ledare som sällan eller aldrig syns eller ens uppskattas utanför den egna sfären.
Här har kommunerna ett stort ansvar. I en växande region som Uppsala måste det finnas hallar, isar,gräsytor och liknande som motsvarar befolkningsunderlaget.
Jag blir så trött på människor som ser idrott som något skit som katten släpat in och som om detta inte vore nog ställer en isyta, en sporthall eller en konstgräsplan mot skola, vård och omsorg. Det ena får inte – eller ska inte – utesluta det andra, därtill är idrotten alldeles för viktig för både folkhälsan och välbefinnandet i övrigt för åtskilliga människor.
Jag säger inte att en fullstor ”tredje bandyyta” måste ligga vid Studenternas, det har jag egentligen ingen synpunkt på, men man kan inte TA BORT en isyta i en kommun som växer så att det knakar.
En uppmaning till kommunerna är alltså att satsa på idrotten och på vettiga anläggningar. Idrott är precis lika viktigt (i en del fall viktigare?) än kultur i form av teatrar, bibliotek och annat som alldeles säkert kostar långt över 100 miljoner årligen av skattebetalarnas pengar i Uppsala.