För några veckor sedan gick Leif Skiöld ur tiden, 79 år gammal. Nu undrar ni säkert (särskilt ni som är lite yngre som jag själv) vem han var och varför jag tar upp honom i denna spalt. Först och främst var han under många år granne till min morfar (som jag saknar djupt sedan sju år tillbaka, jävla cancer!), men det som har gjort ”Leffe” Skiöld känd för eftervärlden, eller det som gjorde honom känd i Nynäshamn, var att han var ett utpräglat bollgeni som var aktiv på högsta nivå inom både ishockey, fotboll och framförallt bandy under sin aktiva på karriär på 1960-, 70- och 80-talet. Något som inte var helt ovanligt på den tiden, men som i dag får betraktas som tämligen unikt.
Hur som helst tror jag detta – och så är det väl – att detta får betraktas som tämligen omöjligt i dagens elitidrott.
I takt med att sporterna har blivit allt mer professionella så har respektive lags verksamhet blivit till året runt-aktiviter både bland seniorer, juniorer och till och med bland vissa ungdomslag.
Jag vet att Sirius har ett projekt i unga åldrar där man stödjer utövare att hålla på med många sporter samtidigt inom föreningen, men frågan är hur hållbart det är i längden. Utvecklingen går mot ett annat håll.
Jag ser väl egentligen både för och nackdelar med detta. Nackdelarna är väl som jag ser det att bolltalanger som Zlatan Ibrahimovic (kampsport), Peter Forsberg (fotboll), Gösta "Knivsta" Sandberg (bandy), Björn Borg (ishockey), Sven Tumba (fotboll och bandy) kanske blev just ”genier” för att de fick odla sina egenskaper och irrationella spelstilar genom att nyttja flera olika sporter samtidigt– och att de med den här utvecklingen aldrig hade blivit det som de har blivit. Det finns enligt mitt sätt att se det en risk att spelare i framtiden kommer att bli mer lika i sina spelsätt och formade efter standardiserade matriser.
Fördelen är väl, i framförallt fotbollen som jag följer allra mest, att tolv månaders-träningen på sikt kommer att ge färdigutbildade spelare tidigare, vilket gör att många kan få längre karriärer på seniornivå och att Sverige på sikt kommer att jämna ut styrkeförhållandena mot övriga länder i Europa. Inom en snar framtid är inomhushallar en standard och uppvärmda konstgräsplaner lika vanliga som grusplaner på 1980-talet. Så ser utvecklingen ut.
Jag kan i dagar som dessa undra vad Leif Skiöld hade tyckt om det här, och om han tror att han hade fått chansen att vinna den allsvenska skytteligan i fotboll 1961 (21 mål) och vinna SM-guld med Djurgården 1962 i den här verkligheten? Jag hann tyvärr aldrig ställa den frågan, trots att han bara bodde ett stenkast från min morfars hus.