Uppsala sägs ofta vara en kulturstad och inte en idrottsstad – där Carolina redviva, domkyrkan samt en rad med författare genom århundrandena har satt sin prägel. Idrotten på elitnivå är som ni vet betydlig yngre och har väl på sin höjd kanske 40–50 år på nacken med start när amatörbestämmelserna försvann i mitten på 1960-talet.
Ofta sätts de här båda yttringarna i ett motsattsförhållande – och jag har i rollen som journalist ofta fått frågan om hur rättvis fördelningen egentligen är av Uppsala kommuns pengar mellan kultur och idrott.
Om vi börjar med att titta till de kommunala bidragen så är det ett litet överläge för kulturnämnden som (i Uppsala kommun) har en årlig budget på 261 miljoner kronor (2015) jämfört med 241 miljoner för idrotts- och fritidsnämnden.
Går vi sedan in på detaljer så är Uppsala kommuns direkta årliga stöd till elitidrotten (enligt Elitidrott Uppsala) 8,4 miljoner kronor inklusive subventionerade tränings- och matchtider.
Detta kan sedan jämföras med Reginateatern som får ett årligt bidrag på 3,8 miljoner, att Uppsala konstmuseum får 9,8 miljoner samt att Uppsala stadsteater förra året fick gå back med 65 miljoner kronor (och har så gjort i flera år) utan att någon reagerat märkbart.
Tycker ni att jag blandar ihop äpplen och päron? Jag kan förstå det synsättet. Inte minst med tanke på historiken och att kultur traditionellt har haft ett mer bildande och samhällsdebatterande uppdrag som enligt mig väger tyngre än organiserad motion för folkhälsan.
Men om vi tittar till ytterligheterna så ska vi också vara ärliga med att säga att både elitidrotten och mycket av det kulturella utbudet i dag har konvergerat kommersiellt och är del i en underhållningsbransch i sitt tilltal och rop efter publik.
Till skillnad från underhållningen i kulturvärlden så har elitidrotten sedan lång tid tillbaka i större utsträckning finansierats med sponsorer där den totala sponsorkakan i Uppsala för något år sedan låg på 37–38 miljoner kronor sammanlagt. Utomlands (främst i den anglosaxiska världen) är liknande modeller även vanliga inom kulturvärlden och mycket talar för att det kommer mer och mer även i Sverige – oavsett om man gillar det eller inte.
Till sist så kan man ju undra vad August Strindberg skulle föredra om han levde i dag i Uppsala under sina läroår, en fotbollsmatch på Studan eller en pjäs om Håkan Juholt på stadsteatern? Svaret på den frågan är nog inte så enkelt det heller.