Framtidens sportjournalistik, hur kommer den att se ut?
Det är en fråga som jag har funderat på den senaste tiden i takt med medieförvandlingen där mycket av materialet har flyttats allt mer från papperstidningen till webben. För det kommer att fortsätta förändras, det är jag övertygad om.
Av folk utifrån – och även av en del andra journalister – är bilden av oss sportjournalister inte alltid den mest accepterade (även om jag vet att många av er läsare uppskattar det vi gör väldigt mycket). Sport är lite så, att antingen läser man allt eller så bläddrar/skrollar man förbi. Där tror jag inte UNT skiljer sig så mycket från andra tidningar/medier.
Det händer att man får höra att det är alldeles för mycket matchrapportering och att vi i för hög utsträckning fungerar som klubbarnas och de individuella utövarnas förlängda arm med att publicera information och referat från respektive lag/utövares matcher och tävlingar. Schablonbilden av den ointresserade av en sportjournalist kan vara att vi drivs av att skriva om vårt stora hobbyintresse och saknar kunskapen att ta de stora greppen och jobba mer granskande.
Givetvis är detta galet och missvisande om ni frågar mig.
Men rent historiskt stämmer det att tidningar, radio och tv har jobbat lite grann på det här sättet. Det är bara att titta på oss på UNT där vi har haft som standard att bygga vår rapportering på förhandstexter, match/tävlingstexter och i vissa fall direktrapporter som grund i vårt dagliga utbud, även om vi som alltid försöker hålla en objektiv nivå så långt det är möjligt på en lokaltidning.
I framtiden tror jag dock att det sportjournalistiska klimatet kommer att förändras när papperstidningen – i takt med fallande upplaga – har en allt dystrare framtid (vilket all statistik visar i diverse mätningar).
Då klubbarna och utövarna i högre utsträckning skaffar sig egna påkostade hemsidor (ofta med annonser) med information om matcher och annat måste mediekanalerna (numera också de flesta företag) komma med annat material för att kunna ta betalt och överleva ekonomiskt.
Jag var för några månader sedan på en utbildning för grävande sportjournalistik, och där diskuterades givetvis detta. En frågeställning som kom upp var varför sportjournalistiken och även kulturjournalistiken bara vid enstaka tillfällen har vunnit priser som Guldspaden, Stora journalistpriset (den avslöjande kategorin) och liknande.
Det fanns olika teorier om varför, men en förklaring är att det inte har satsats eller funnits så mycket av avslöjande nyheter och grävande reportage (även om det finns vissa undantag) inom sportgenren av högre dignitet.
Ett skäl till detta tror jag har att göra med att idrottsrörelsen i många år har byggt på ideella krafter, även om det givetvis har funnits ämnen som jämställdhet, integration och säkert något till som har kunnat synas närmare. Men i takt med att sport och idrott i många fall har blivit allt mer professionell och affärsstyrd tror jag att det här kommer att förändras drastiskt då rapporterandet av vissa lag i det närmaste kan komma att kunna betraktas som textreklam (det fulaste som finns inom journalistiken). Behovet av grävande sportjournalistik och artiklar om missförhållanden och ekonomiska tvistemål kommer därför bara att öka – för det är det vi kan konkurrera med när allt det andra numera redan finns på klubbars, förbunds och utövares egna hemsidor.