Det fanns en tid, en kort sådan, då jag var domare i fotboll. Ungdomsdomare. Jag fick säkert gå en domarkurs för att sedan vara redo att blåsa i pipan i skarpt läge. Matcherna jag var satt att döma var i egna föreningen och för spelare som var yngre än mig. Jag vinkade säkert för inkast åt fel lag ett antal gånger men jag minns inte att jag fick så mycket skäll direkt. Jag kommer bara ihåg hur jag snabbast möjligt ville komma ur domarrollen. Det var helt enkelt inte speciellt roligt och jag kände mig inte särskilt bekväm.
Jag förstod inte då och egentligen inte heller nu varför man väljer att bli domare. Domarkåren är rejält utsatt. Det går ju inte en enda match utan att domaren får skäll. Från något håll. För att inte tala om att riskera att få ett knallskott kastat mot sig. Som på Gamla Ullevi för ett tag sedan. Eller utsättas för slag i ansiktet, som hände i Sunnersta för ett tag sedan.
Som spelare var jag en av de som ofta skällde och gnällde. Domarna kunde ju inte reglerna ansåg jag. Och det var jag snabb att påtala för dem. Mitt förhållningssätt till domare var komplicerat under alla år som utövare. Samtidigt som man var glad att de dök upp hade jag störde jag mig otroligt på tveksamma eller direkt felaktiga domslut. Men jag har bättrat mig, jag lovar. Som ungdomsledare är det nolltolerans som gäller i mina lag. Och jag ser oftast till att berätta hur bra de ungdomsdomare som dömer våra matcher varit. De behöver all uppmuntran de kan få. När jag läser om unga domare som valt att sluta efter att ha fått höra skit på skit från ledare och föräldrar gråter jag inombords. Men lik förbaskat sitter jag hemma i soffan och svär tyst när Jonas Eriksson vägrar döma straff för ”mitt” Liverpool i veckans Europa League final. Det fanns ju ett par solklara handsituationer. Men som sagt, jag och domare har ju inte alltid tyckt lika. Och de som dömer har ju trots allt gått betydligt utförligare domarkurser än jag gjorde i min ungdom.
När jag intervjuar spelare och ledare efter matcher kommer ofta domarinsatsen på tal. Speciellt om det blivit förlust för de jag pratar med. Och samtidigt som jag ibland kan förstå deras frustration, så brukar jag sila kritiken rätt bra. Ni läsare skulle tröttna rätt fort om allt kom i tryck. Men när Alexander Rudd i vintras sågade hela innebandyns domarkår vid fotknölarna och kallade den för ”ett jävla skämt” blev det rubriker. Inte bara i UNT. Våra domare är utsatta som sagt.
Men när man pratar om domare ska man också komma ihåg också att det är ett yrke för de allra bästa. Ett rätt välbetalt sådan dessutom. En rutinerad domare i SHL tjänar över 7 000 kronor. Per match. Med ett par fajter i veckan blir det en mer än hyfsad månadslön. Det är inte alltid synd om domare. Men de flesta domarna dömer inte i SHL eller finaler i Europa League utan i någon gärdsgårdsserie nära dig. Det har jag fortfarande svårt att förstå. Men jag är glad att det finns de som gör det. Annars skulle idrotten tappa rejält. Glad sommar alla domare!