Det råder en lugn men ändå förväntansfull stämning i stallet på Uppsala ponnyklubb. Hästarna kikar nyfiket på de förbipasserande i hopp om en morotsbit eller två. Ryttarna står samlade i väntan på sin ridlärare och beskedet om vilken häst de ska rida för kvällen. Anders Rodén är en av dem. I närmare tjugo år har han ridit. Eftersom han alltid gillat djur kunde han inte motstå att själv prova efter att ha hört två kollegor prata om ridning. Trots att han första gången bara blev ledd runt i ridhuset blev han fullkomligt fast. Att känna samspel och en genuin kontakt med hästen är två anledningar.
– Jag kan ha haft en riktigt dålig dag på jobbet och vara både trött och på dåligt humör. Allt det försvinner när jag kliver in i stallet, säger Anders Rodén och rättar till sadeln på hästen Rikki.
Han medger att han också gillar när det går undan. Sekunden då hästen hoppar över ett hinder är förenad med en härlig frihetskänsla. Han rider en gång i veckan och passar även på att gå på dressyr-kurs och en del strölektioner under sommaren. Målet är att utvecklas på ett personligt plan.
– Det finns alltid något att finslipa. Om jag blir bra på ett moment i ridningen, tappar jag alltid på någon annan del. Det är en riktig aha-upplevelse de gånger allt stämmer. Att till exempel med enbart min sits kunna inverka på hästen så att den lyssnar på mig är fantastiskt, avslutar Anders och rider iväg tillsammans med sin grupp till kvällens lektionspass på utebanan.
Lena Widing, 61, rider två dagar i veckan och började först som vuxen. Som barn drömde hon om att rida men det var först senare i livet som möjligheten kom.
– Utmaningen ligger i att vara följsam, att hitta rytmen tillsammans med hästen och att förstå varandra. Även om jag är 61 är målet att hela tiden bli en bättre ryttare, berättar hon samtidigt som hon tränsar skimmeln Ross.
För Lena Widing är ridning avkopplande, något som kan vara behövligt efter en stressig dag på jobbet. Samtidigt kräver ridningen full koncentration och det finns inte tid över till att tänka på annat.
Hon betonar också det faktum att ridning är ett intresse som kan delas över generationer. Under en period red hon tillsammans med sin dotter i samma grupp. Någon särskild favorithäst har hon dock inte. Hon hittar nya favoriter hela tiden och tycker att hon lär sig något av alla hästar. Ibland har hon funderat över varför hon blivit tilldelad vissa hästar men varje gång har det gått bra. Att just matcha rätt häst med rätt ryttare är något som ridlärarna lägger ner mycket tid på.
– Det ligger en hel del tanke bakom valet av hästar. Alla ryttare ska inte rida alla hästar, och alla hästar ska inte gå med alla ryttare. Förvisso kan det bli fel ibland men det kan också uppstå väldigt bra resultat av en oväntad matchning, säger Ulrika Pernler, ridlärare på Uppsala ponnyklubb sedan 1992 , och landslagsryttare i Working Equitation.
Varje ridlektion är noggrant planerad och följer en särskild utbildningsskala beroende på vilken nivå ryttaren har. Ulrika brinner för sitt jobb. Det är kombinationen att få jobba heltid med både hästar och människor och dessutom utomhus som gör det så roligt.
De flesta seniorer som rider är återvändare, det vill säga människor som ridit i unga år och som nu återupptagit sin hobby, men att vara vuxen och nybörjare är inget hinder.
– Vi har till exempel haft en mammagrupp som peppade varandra till att våga börja rida som vuxna. Är man intresserad av att börja rida är det till ridskolan man ska söka sig. Vi är vana att ta hand om alla slags ryttare, säger Ulrika Pernler.