Krönika Elfteplatsen var inom räckhåll. Hade Sirius vunnit på Tele2 Arena så hade man haft både Elfsborg och IFK Göteborg bakom sig i tabellen. Men det har egentligen inte så stor betydelse.

För Sirius gällde det att överleva den här säsongen.

Det kunde ha blivit ett jättefiasko. Antiklimax med en ny arena (äntligen!) och premiärmatch mot Frej – typ ...

Avslutningen på Tele2 Arena mot Djurgården slutade med hemmaseger, en match där kryss hade varit motiverat.

Det är Sirius resa från sommaren och fram till nu som imponerar.

Det var den 7 juli. Sirius låg sist i allsvenskan. Målskillnaden var skrämmande dålig. Konkurrenterna, som Trelleborg, låg sex poäng före.

Det var den här dagen, denna varma lördag i Uppsala, som Sirius skulle vända på skutan. Det var nu som laget skulle skrälla mot Malmö FF och få en skjuts i rätt riktning. En boost.

Det blev platt fall. 4–0 till Malmö inför den rekordlåga (för att vara mot MFF) publiksiffran 1 823. Sirius jumboplats kändes fastspikad, cementerad och permanentad.

Sällan har ett lag varit så uträknat i allsvenskan. Nästan halva serien spelad och bara en seger, som dessutom kom redan i april mot Elfsborg.

Jag måste erkänna att jag räknade bort Sirius. Superettan nästa och kanske division I-fotboll på den nya och flashiga arenan vid Fyrisån vid den riktiga invigningen 2021.

I mitt inre kunde jag se Sirius spela 0­–0 mot Rynninge inför 248 åskådare.

Ingen Kim Bergstrand på tränarbänken, ingen Robert Åhman Persson eller Niklas Busch Thor på planen – inte ens lagledaren Christer Cederholm, mannen som var med redan på Owe Bergströms tid när allt spelades upp i svart-vitt och ingenting var omöjligt. Jag målade fan på väggen, kort sagt.

Men så kom det där målet på Grimsta IP den 14 juli. Jesper Arvidsson sköt 0–1. Om det var segern mot Brommapojkarna som vände på allt ska jag låta vara osagt, men statistiskt är det så.

Efter förlusten mot Malmö FF den 7 juli, när jag och säkert många med mig, räknade bort Sirius så har laget spelat 17 matcher, vunnit sju av dem, spelat kryss i fyra och förlorat sex.

Sirius omstart efter VM-slutspelet i Ryssland fick den verkningsgrad (för alla tala Ola Anderssons språk) man önskade.

Plötsligt började Sam Lundholm hitta rätt med allt. En bollmottagare, dribbler och målskytt på en och samma gång. För att inte tala om inläggen och alla framspelningar.

Moses Ogbu sög åt sig alla bollar och gjorde dribblingar som han är ensam om i fotbolls-Sverige. Philip Haglund nickade in mål och stänkte in volleyskott.

Robert Åhman Persson blev en jätte på mittfältet, och när till och med den matchotränade Abdul Razak började glänsa så var det klappat och klart.

Tränarparet Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf hittade rätt till slut med sin trupp. Ut med sådana som inte tillförde något och in med spelare som har hjärtat på rätt ställe.

Nu blev inte avslutningen mot Djugården någon klang- och jubelmatch, men Sirius var nästan lika bra som hemmalaget. Kanske kryss skulle ha varit ett logiskt resultat.

Men att Andreas Isaksson fick avsluta sin karriär med en seger kanske är något som Siriusspelarna kan bjuda på.