Jag vet inte hur många tårar som runnit, men många är det. Jag stod upp, jag låg på soffan, jag gick fram och tillbaka framför tv:n. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Jag har aldrig sett Charlotte Kalla åka klassiskt så som hon gjorde i skiathlontävlingen.
Jag ångrar att jag inte åkte upp till Lugnet den här lördagen. Känslan framför tv:n var att det var ännu högre stämning än när Torgny Mogrens tog femmilsguldet 1993 – och det var makalöst, då var jag nämligen på plats.
Det blev ett av de mest dramatiska – och oväntade – lopp jag någonsin sett. Min glasklara favorit var Marit Björgen.
Jag kunde aldrig tänka mig att hon skulle släppa kontakten på den klassiska delen – och inte bara det, hon släppte rejält. Hon kändes slagen efter halva tävlingen.
Det var Charlotte Kalla som satte upp tempot, det var hon som gjorde en stor del av det stora jobbet – det var nästan lika sensationellt som när Sveriges fotbollsherrar hämtade upp 0–4 till 4–4 mot Tyskland.
Svt:s kommentator Jakob Hård utbrast "då händer det fullständigt osannolika" när Kalla tryckte på i den klassiska delen.
Hemma framför tv:n ställde jag samma fråga som Hård gjorde i sändningen: "vad är det som händer?"
Efter den klassiska delen hade min förhoppning om en medalj för Kalla förbytts till en guldjakt. Men ... norskorna är makalösa. När Björgen försvann från medaljstriden så tog Therese Johaug över och hennes guld var rättvist trots att hon inte drog en meter i den andra delen av loppet.
Bakom Charlotte Kalla hände något overkligt. Visst, att Sofia Bleckur var i form, det hade jag på känn, men om man hade frågat 10 000 av 10 000 svenskar om Bleckur skulle slå Marit Björgen i skiathlon så hade ALLA sagt ett rungande nej.
När Bleckur fällde några tårar efteråt och berättade hur publiken "drar en uppåt" så kom mina tårar ännu en gång.
Det här bådar gott inför stafetten – nu är Sverige silverfavorit efter omöjliga Norge.
Herrarnas tävling blev inte lika dramatisk för oss svenskar, men med en lite oväntad utveckling. Lars Nelson var med och satte upp tempot i den klassiska delen men orkade inte hänga med i fristilsdelen.
Petter Northug såg blek ut från början. Det är faktiskt ett par år sedan som Northug kunde se så trött ut och ändå vinna en mästerskapstävling. Han är helt enkelt lika bra som han en gång var.
Marcus Hellner försökte spräcka fältet under de sista kilometerna, men han var chanslös när Dario Cologna klev förbi honom i Mördarbacken.
Calle Halfvarsson blev bäste svensk - och kanske kanske hade han varit med i medaljkampen om han inte fått det stavstrul som kostade honom kontakten med klungan när de gick ut på det sista varvet.