Andreas Jonsson kan inte köra premiären mot Lejonen i morgon, tisdag. Knäskadan är inte läkt. Han blir i stället assisterande lagledare till Mikael Teurnberg.
Men till nästa match, mot Dackarna på bortaplan 12 maj, ska han vara körklar.
Det är snart 18 år sedan som Andreas Jonsson vann SM-guld med Rospiggarna. 17-åringen var minst lika bidragande till guldet som världsmästaren Greg Hancock den där septemberdagen 1997.
Nu talar Jonsson om guld igen – fast kanske inte redan i höst. Men guldet kommer att komma, det är han säker på.
– Om jag så ska hålla på i tio år till … säger han med ett skratt.
Något slut på speedwaykarriären ser han inte. Långt ifrån.
– Jag har faktiskt inte tänkt någonting på det där, inte heller vad jag ska göra den dag jag slutar. När det går bra är speedway det roligaste man kan göra i hela världen, men när det går dåligt … ja, då är det inte lika kul.
Han ser sig inte som en lagledare i speedway, inte heller som en sportchef eller klubbdirektör i någon förening, och expertkommentator på tv lockar inte heller – men det finns en viktig brasklapp: Det här gäller nu, kanske inte om fem år, eller tio år.
– Jag är inte klar med speedwayen (som aktiv) än, så jag vet inte. Egentligen är jag inte intresserad av speedway på det sättet och sitter aldrig framför tv:n hemma och kollar på matcher. Aldrig! Däremot kan jag åka upp hit (Parken i Hallsta) och titta på en b-lagsmatch.
Även om Andreas Jonsson förmodligen har många år kvar i världstoppen (Hancock är född 1971 och Jonsson 1980) har han hunnit med massor, så mycket att han måste ha en uppsjö av minnen.
UNT frågar om han kan rangordna sina bästa minnen, ett till tre. Normalt har framgångsrika idrottare svårt att värdera sådana här saker och det slutar oftast med ”… nej, det är så mycket, jag kan inte.”
Men Andreas Jonsson hinner knappt höra frågan förrän han höjer handen och sätter upp ett finger för varje tävling: 1) SM-guldet med Rospiggarna 1997, 2) junior-VM-guldet 2000, 3) GP-segern inför fullsatta läktare i Gelsenkirschen 2007.
Du har familj sedan några år, hur har det påverkat din speedwaykarriär? Har du blivit mer försiktig på banan?
– Försiktig ska jag inte säga. Jag har blivit klokare. Jag gör färre dumdristiga grejer och ger mig inte in i tajta strider där jag inte har något att hämta, 90/10-lägen. Det är inte värt att riskera en smäll och sedan kanske få halva säsongen förstörd. Men om det här beror på att jag har familj eller att jag har blivit äldre, det vet jag inte. Det är nog en kombination av båda.
Hur viktigt är Hallstavik och Rospiggarna för dig? Om du hade 250 miljoner på fickan, skulle du plocka fram 20 av dem för att lägga på speedwayklubben?
– 20? Ja, definitivt, mycket mer än så … Hälften, säger Jonsson på ett så snabbt och självklart sätt att frågan nästan kändes onödig.
Men han utvecklar sitt svar, som onekligen är intressant och som ger en bra bild av honom:
– Anledningen till att jag inte har 250 miljoner (skratt) är att jag är för snäll. Jag skulle ge bort pengar till mamma, till pappa, till barnen och till vänner och så blir det inget kvar till mig.
Även om Jonsson är en snäll människa så har han temperament som faktiskt liknar det som lagledaren Mikael Teurnberg har. Men utåt sett så verkar han lugn som en filbunke.
Emil Sajfutdinov, Nicki Pedersen, Scott Nicholls och många andra förare har ett hett temperament och hamnar ibland i bråk på och utanför banan, men du verkar aldrig hamna i öppna konflikter med motståndare. Eller?
– Jag är hellre tyst i sådana situationer. Det ger ingenting att ge sig in sådant, det tar bara en massa energi så jag gör ingen stor grej av det.
Men du kan alltså bli förbannad på motståndare?
– Det är klart att det har hänt. Om någon blir arg på mig blir jag förbannad tillbaka, jag står inte bara där och tar emot.
Vad tror du om premiären i morgon och vilket lag tycker du är starkast?
– Det är bra att möta Lejonen tidigt när de inte har hunnit köra in sig på banan, det är det positiva. Men det är ett mycket bra lag och banan är lite som i Vetlanda, svår att åka om på.
– Vetlanda har ett bra lag. Piraterna och Indianerna ser också bra ut, men det kommer att bli en jämn serie.
Till sist: Vad tycker du om poängtaket (10,250). Ska det finnas eller ska man plocka bort det?
– Jag vet inte ... Det har ju kommit av en anledning, men jag är dålig på regler, det känns som om du frågar fel person. Du kan mer än mig om sånt där, säger Rospiggarnas lagkapten med ett leende.