Krönika Olympiska spelen är över.

Lite sorgligt och vemodigt men också en lättnad och en lycka. Sveriges bästa vinter-OS genom alla tider. Sju guld, sex silver och ett brons.

Det blev helt enkelt ett hejdundrande svenskt OS. Ett glädjetårarnas olympiska spel.

Sensationerna. Bragderna. Allt hände så snabbt. Det blev en känsla av overklighet när det stod ännu en svensk skidskytt på skjutvallen och målade prickarna vita.

Har Sverige tur? Är det vindarna som ligger rätt? Är det vallan som är överlägsen?

Ingenting av detta visade sig vara anledningen.

Det man slås av är skidskyttarnas framgångar. Snacka om att komma från i stort sett ingenting och vinna guld. Det är skidskyttet som jag kommer att minnas mest. Skrällar är roligast.

x Sebastian Samuelssons silver. Killen får sitt genombrott på ett olympiskt spel.

x Hanna Öbergs guld och Mona Brorssons ord efteråt: Vad gör du? Du vinner!

x Damernas stafettsilver, och så kronan på verket, herrarnas guld i stafett. Att vinna en stafett slår nästan alltid ett individuellt guld.

Snacka om att skapa intresse kring nästa VM som avgörs i Östersund.

Skidskyttarna står i en klass för sig när det gäller bragder.

I slalombacken hände något annat. Här hade Sverige medaljförhoppningar, men mer än så var det inte. Att det skulle bli två slalomguld fanns inte ens i mina drömmar.

Hur skulle Mikaela Shiffrin kunna besegras? Hur ska man slå Marcel Hirscher?

De båda favoriterna höll inte för trycket – så enkelt var det.

Sverige hade två olympiska slalomguld när OS inleddes: Ingemar Stenmark från Lake Placid 1980 och Anja Pärson från Turin 2006. Nu fördubblades detta tack vare Frida Hansdotter och André Myhrer.

Några saker – förutom själva medaljerna – som sitter fast i mitt minne är:

x Stina Nilssons förvåning när hon åkte in som bronsmedaljör på tremilen. ”Blev jag trea?”

x Peppe Femlings och Hanna Öbergs tårar på prispallen.

x Victor Fasths utbrott – när han slog sönder klubban – efter uttåget ur hockeyturneringen mot Tyskland.

x Stina Nilssons glädjetårar på prispallen, eller prispallarna. Hon grät både på stadion och under medaljceremonin.

x Den underbara OS-panelen i tv-programmet Anja och Jessica, där reportern Patrick Ekwall har briljerat.

Det fanns givetvis svenska besvikelser i detta annars så fantastiska OS. Stora som små. Den största var förstås Tre Kronors förlust i kvartsfinalen mot Tyskland. Just där och då var det ett fiasko, men alla vet hur det gick för tyskarna.

Damhockeyn var heller ingen höjdare. Att spela match om att undvika sistaplats var inte vad spelarna och Leif Boork hade väntat sig.

Sedan fanns det besvikelser för att det var så nära:

1) Sandra Näslunds snöpliga fjärdeplats i skicross efter den tuffa duellen med Fanny Smith.

2) Ebba Anderssons jätteinsats i skiathlon där hon var tiondelar från ett brons.

Det har varit dramatik i detta OS, inte minst på skjutvallen i skidskytte. Men den kanske största dramatiken utspelades i hockeyarenan under söndagsmorgonen svensk tid. Finalen mellan Ryssland och Tyskland.

Vilken match det blev! Vilka svängningar!

Allt som vi trodde på – och övertygades om – visade sig inte stämma alls. Tysklands vändning på 140 sekunder efter Rysslands 2–1-mål under slutet av den tredje perioden. När Ryssland åkte på en utvisning var det klappat och klart, det skulle bli den största skrällen sedan USA vann i Lake Placid 1980.

Men nej, den här matchen hade mer än så. Rysslands kvittering i slutsekunderna – med en spelare i utvisningsbåset – och så det avgörande målet i förlängningen.

Längdskidåkning ligger mig varmast om hjärtat.

De svenska herrarna gjorde inget bra OS, men damerna gjorde mer än vad som förväntadeds. Charlotte Kallas och Stina Nilssons fyra medaljer (varsitt guld) är förstås höjdpunkterna.

Mest överraskad blev jag över Ebba Anderssons OS. Hennes fjärdeplats, snudd på brons, i skiathlon var sensationellt bra.

Jag var kritisk till laguttagningen i damstafetten. Jag ville ha Ida Ingemarsdotter i stället för Anna Haag, men det hade nog inte hjälpt, Norge hade vunnit ändå.

Däremot var det ett gott tecken att Hanna Falk var besviken (och antagligen lite arg) när hon inte fick plats i stafettlaget

Att sammanfatta OS i några tusen tecken låter sig inte göras.

Jag har garanterat glömt massor, men jag ska avsluta med den kanske mest förvånade vinnaren (utsäkta Hann Öberg!) av dem alla: Ester Ledecka, tjeckiskan som vann super-G.

Kanal 5 hade precis sammanfattat super-G-tävlingen och sändningen var på väg att sluta. Då startade Ledecka, den 22-åriga snowboardåkaren.

Hennes (uteblivna) minspel efter målgången slår det mesta under detta OS. Hon trodde att tiden var fel, att den skulle rättas till.

Ett par dagar senare vann hon parallellslalom i snowboard – och nu blir det nog windsurfing i sommar-OS.

Tv-sändningarna då? Har de skött sig?

Överlag mycket bra. Jag berömt OS-studion i min blogg, särskilt under kvällarna svensk tid när Jessica Almenäs och Anja Pärson varit programledare.

Pärson får en femma i betyg. Hon var en nästan lika stor skräll som Hanna Öberg och de andra skidskyttarna.

Det har av naturliga skäl varit mycket skrik i takt med de svenska framgångarna. Mest har Hans Olsson, den alpine experten, skrikit. Kanske lite för mycket ibland. Han följs av kommentatorn Roberto Vacchi, som ändå får ett högt betyg för sin kunskap och engagemang. Dock saknar jag både Jacob Hård och framförallt Anders Blomquist.