Detta är svårt att förstå. Lika svårt som att skriva. Händerna darrar av den makalösa spänningen. I mitt huvud räknade jag bort Sverige flera gånger och skrek åt tv-kommentatorn Jakob Hård att "lugna ner sig."
Jag är nämligen lite skrockfull, och när Hård började göra antydningar om VM-guld, då blev det för mycket för mig.
När Hård en bit in på andra varvet började prata om att "sprintbacken blir avgörande", så var måttet rågat. Min tanke då var att avgörandet kommer tidigare, i den sista långa backen – fast med Therese Johaug som en klar, ja, faktiskt klar, vinnare.
Ack så fel jag hade – och oj så kul när man har fel en sådan här dag.
Det som Stina Nilsson gjorde var otroligt. Hon var skadad i en månad, såg ut att missa hela VM, och håller undan för världens bästa, den så oerhört överlägsna Therese Johaug.
När Stina Nilsson tog innerkurvan i backen in på stadion, då började jag att ana: det kan bli guld. Och när Nilsson svarade i den sista sprintbacken så var saken klar. Johaug är ingen sprinter. Hon var borta, uppfintad på läktaren av Nilsson.
Den norska laguttagningen, som man anpassade efter Sveriges lag (bara en sådan sak!), visade sig bli lagets fall.
Med facit i hand skulle Johaug ha kört näst sista – och hon hade inte blivit slagen med 15 sekunder av Charlotte Kalla – och så den snabba Östberg på den sista.
Min pessimism, som jag skrev om i början av krönikan, grundade sig på hur det såg ut på de första sträckorna. Bra kört av Ebba Andersson, men ingen lucka på Norges svagaste kort, Heidi Weng. Jag trodde detta skulle vara förutsättningen var en svensk seger.
Frida Karlsson körde oerhört bra på andra sträckan, men att gå loss från Östberg, det gick inte – och var heller inte att vänta.
Inte ens när Charlotte Kalla, som jag "dömt ut" litegrann tidigare, gjorde som bara hon kan göra i en stafett så trodde jag inte på svenskt guld. Det hade behövts en halvminuts försprång för Stina Nilsson – minst.
Nu fick Nilsson 18,8 sekunder ... Och hennes ord efteråt var lika underbart som att höra Hazlewood och Sinatra sjunga Summerwine: Jag dör hellre än att bli tvåa!
Det är nästan så att jag rankar det här guldet högre än OS-guldet i Sotji. Lika stor dramatik då som nu, men man ska vara ärlig och säga att Norge hade dåliga skidor under hela det mästerskapet i Ryssland.
Den här gången mötte ett svenskt lag, som varit drabbat av både skador och sjukdomar, ett norskt lag där alla utom Weng har toppform. Därför är det här guldet minst lika stort som OS-segern 2014.
Sveriges VM-guld är dessutom historiskt. Två gånger har det blivit OS-guld, först 68 genom Barbro Martinsson, Britt Strandberg och Toini Gustafsson och så den fantastiska segern i Sotji med Ingemarsdotter, Wikén, Haag och Kalla.
Till sist: Frida Karlsson är egentligen värd ett eget kapitel. Både hon och Ebba Andersson tror jag hade aningen sämre skidor än norskorna, och det gör den här segern till en ännu större bragd.