Krönika Vad är det som händer?

Sverige vinner olympiskt guld i skidskyttestafett. Det har aldrig hänt.

Det här slår banne mig Hanna Öbergs guld. Att vinna en stafett är något extra. Man tror inte att det är sant – det här skulle ju inte kunna ske. Det var omöjligt.

Sent på torsdagskvällen listade jag Sveriges guldchanser under resten av spelen. Det blev sex chanser, en av dessa var Sandra Näslund i skicross. Skidskyttelaget platsade inte ens …

Sverige vann med nästan en minut före Norge. Bara en sån sak, att knäcka Norge. Wow!

Det svenska laget var så överlägset att Fredrik Lindström kunde åka det sista varvet och le. Ledarna stod vid sidan av spåret och gjorde vågen.

Sug på den karamellen: Sverige var överlägset!

Skrällarnas svenska OS bara förstärks. Jag skrev att Sebastian Samuelssons silver i jaktstart kan vara en av de största skrällarna någonsin, men det här? Att herrlaget skulle vinna stafetten var inte ens något man kunde drömma om.

Sverige och Norge – och nästan Tyskland – gick ut samtidigt på den sista sträckan. Det var oaser av tid ner till fyran Österrike. Medaljen var nästan säkrad.

Redan på det första skyttet föll tysken Simon Schempp bort. Sverige och Norge kvar.

Fredrik Lindströms skjutform har varit relativt svag den här säsongen. Åkningen likaså.

Men en sak visste jag när svenskan och norrmannen parkerade på skyttemattan i det sista skyttet – Lindström brukar vara en säkrare ståskytt än Hegle Svendsen.

En bom av Lindström, som satte extraskottet direkt.

Svendsen sviktade och tappade 40 sekunder. Saken var biff. Det blev rena defileringen på det sista varvet. Ett ärovarv. Även på tv-bilderna kunde vi se Lindströms leende.

I målområdet stod de andra hjältarna och väntade: Peppe Femling, Jesper Nelin och silvermannen Sebastian Samuelsson.

Den här segern är så overklig. Jag har aldrig varit med om något liknande under de 12 olympiska spel som jag har följt framför tv:n. Det var nästan Thomas Ravelli-klass på den här dramatiken. Många minns säkert straffräddningen i fotbolls-VM 1994.

Att slå Norge – i en stafett! – gör det hela ännu roligare.

Då ska man veta att Norge gjorde en bra stafett. Inga straffrundor här inte – och inte särskilt många extraskott heller. Sverige var helt enkelt bättre. Norge har inget att skylla på, som man gjorde efter sprintstafetten där Maiken Caspersen Falla tyckte sig ha blivit påkörd av Stina Nilsson.

Till sist: Nu är mitt Bragdguld klart. Det blir skidskyttelaget. Eller ska jag slänga in en brasklapp? Det kan ju bli svensk medalj i fotbolls-VM i sommar. Eller nej, det kan det inte bli …