Min första kontakt med berättelsen om den franske läkaren Jean-Claude Romand var via Emmanuel Carrères bok ”Doktor Romand”. Innan dess hade jag helt missat nyheten om hur en mans hela livslögn uppdagades när han fick spel och mördade sin familj och sina föräldrar för att skydda dem från sanningen. Läkaren som alla trott jobbade för WHO hade aldrig klarat sin examen, aldrig fått någon anställning utan levde på pengar han lurat till sig av svärfadern och ägnade dagarna åt att irra runt i WHO-kontorets reception.

Boken var så välskriven och berättelsen så skruvad att jag tog framsidans ”En sann berättelse” med en nypa salt och läste den som fiktion. Det var först något år senare jag fick reda på att det faktiskt funnits en man som hette så och att kontakterna mellan honom och författaren var verkliga. Det var inte helt lätt att acceptera.

Om jag satt i ett annat land och läste ”Pastorerna i Knutby” av Mårten Nilsson, som är en av sex böcker som utgivits om Knutbydramat, så skulle jag antagligen ha varit ännu mer säker på att det var ren fiktion. En pastor i en pingstförsamling som genom att utnyttja sin gudomliga auktoritet är otrogen och som lejer sin barnflicka och älskarinna till att mörda hustrun och grannen. En perfekt intrig för en spänningsroman. Det saknas bara en kvinnlig detektiv i kortklippt hår som ska reda ut händelseförloppet och undan för undan uppdagar de smaskiga detaljerna.

Artikelbild

| Skottdrama i Knutby. En 23-årig kvinna sköts till döds, (mördades) i sin villa i Gränsta, Knutby och en man i skottskadades i ett hus intill.

När sedan den skruvade figuren Kristi Brud träder in i handlingen börjar det däremot bli lite för pajigt. En pastor som skulle gifta sig med Jesus, som ska ha fått erotiska kärleksmeddelanden där Guds son berättar vad han ska göra med henne när de återförenas, och som de andra i församlingen tar på allvar. Kom igen!

När mordet och mordförsöket skedde bodde jag i Flogsta i Uppsala och jag minns hur jag och min kompis Micke gick utanför ICA Väst och garvade åt löpsedlarna om pastorn och barnflickan och Kristi Brud. Med facit i hand var det ju inget att skratta åt, men rubrikerna var så absurda att det luktade kvällstidningsanka lång väg.

Det var mörkt och kallt ute. Det var tio år sedan. Sedan dess har det kommit sex böcker, en spelfilm, flera dokumentärer och en teaterpjäs om händelserna. Om ett årtionde till kommer minst ett par fiktionstörstande personer hitta en av böckerna om Knutby på en second hand-affär och häpnas över författarens skruvade fantasi innan de sorterar in den i bokhyllan bredvid Bulgakovs ”Mästaren och Margarita” och Georges Batailles ”Ögats historia”.