Dirigentpinnen är en ganska ny företeelse i musiklivet. Det var i Dresden 1817, som Carl Maria von Weber introducerade den taktpinne, som vi i dag förknippar med dirigenter.
Hur höll man takten tidigare?

Från början, när musiken noterades, använde man inte taktstreck i notbilden. Den som ledde orkester slog takten, ofta med en tung och stålskodd käpp. Eller med hoprullade notblad som dunkades i notstället.
Dirigenten stod inte heller vänd mot orkestern, utan mot publiken. Vid festspelen i Bayreuth 1876 uppträdde en dirigent för första gången med ryggen mot publiken – något som väckte förvåning och viss uppståndelse.
Dagens dirigentpinnar är smäckra och långt från de stålskodda dunderkäpparna.

Roland Olsson i Rödeby norr om Karlskrona bygger instrument och slöjdar allt möjligt från vaggor till julträd, bygger nyckelharpor gör han också. Han är dessutom en av Sveriges dirigentpinnetillverkare.
– Jag har en son som är dirigent. Det började med honom. Han ville ha några taktpinnar av olika längd, inte standard, som man kan köpa i musikaffärerna.
Numera tillverkar Roland Olsson taktpinnar av olika träslag och i olika längd.
– En norsk dirigent beställde nyss fyra pinnar i två etuier. Jag arbetar med lövträ i handtag och stång: stången i vitt matt lack och handtagen klarlackade. Längd, vikt och handtagens form från droppformigt till päronformigt är en smaksak.