Svansarna guppar när elvaåringarna Elvis och Anna springer uppför den maskrosklädda kullen i Klockarparken. Sommaren väntar, full av utomhusvistelse med likasinnade. Therianer träffas ofta i parker, där de tillsammans lever ut sina inre djur.
– Jag är maine coone, schäfer och lodjur, berättar Anna, i egengjord kattmask.
Också kompisen Elvis uppträder som katt i dag, men kan ibland vara gecko, utter, australian shepherd, räv eller tvättbjörn.
– Jag är polytherian. En del therianer identifierar sig bara med en art, andra med flera, säger Elvis, och förklarar att insikten om ens djuridentitet ser olika ut hos alla.
– Man väljer inte. En del vet direkt, för andra växer det fram.
Teriantropi, att identifiera sig som djur, är en subkultur som via sociala medier har vuxit starkt bland barn under 2020-talet. Anna och Elvis kallar sig therianer sedan snart två år. De kan inte nämna något särskilt tillfälle när de insåg att den här gemenskapen var något för dem men båda beskriver en känsla av koppling till vissa djur.
– Vi uttrycker oss genom masker men vi är therianer även när vi inte har dem, säger Elvis.
Att springa på en äng är magiskt, då känner jag mig fri
Elvis
Som de är klädda i dag, när de jagar varandra på alla fyra i parken, ser de inte ut jämt. I skolan har de svans ibland men inte mask. På deras skola finns ett tiotal therianer. Ett tag blev de retade. En del kunde ropa ”voff voff” efter dem, eller kalla dem ”furries”, som är en annan subkultur.
– En lärare gick runt i alla klasser och förklarade att det inte är ok, så nu har de slutat, säger Anna.
Deras föräldrar har däremot alltid accepterat att de är therianer. Annas mamma är med oss i parken.
– Det är ett sätt att uttrycka sig, vara kreativ, hitta sin identitet och, framför allt, lek. De har ju roligt, säger hon.
Elin Lundberg, socionom och legitimerad psykoterapeut, kopplar teriantropi till människans djupa längtan efter närhet till djur och natur. I dag är det lätt att glömma att vi faktiskt är däggdjur.
– I vårt samhälle med asfalt och byggmaterial är vi ofta långt från naturen. Här har de hittat ett sätt att återknyta till den, säger hon.
Under mellanstadieåldern brukar lek bli en mindre självklar del av tillvaron än när barnen är mindre. Samtidigt har människor behov av lek genom hela livet. För vuxna kan det handla om att dra skämt eller besöka Medeltidsveckan i Visby.
– I en ålder där man börjar tappa leken och ställs inför könsroller och andra krav, kan det här med att identifiera sig med djur vara ett sätt att få utlopp för mänskliga behov av gemenskap och utforskande, säger Elin Lundberg.
Hur ska man som vuxen ställa sig om ett barn säger att hen är therian?
– Jag tycker att man ska bejaka det, så länge det inte leder till negativa konsekvenser för barnet eller omgivningen. Om någon skulle dra det för långt, som att hoa i klassrummet eller kräkas upp mat åt andra, kan det bli problem, säger Elin Lundberg, och menar att såväl människobarn som djurungar måste lära sig följa spelregler.
– Men jag har svårt att se att det skulle bli ett problem i de här fallen.
Elvis och Anna menar att de kommer att vara therianer hela livet, även om de nog inte kommer gå runt med mask och svans som vuxna.
– Däremot kommer vi alltid vilja vara i naturen. Att springa på en äng är magiskt. Då känner jag mig fri, säger Elvis.
Mer om therianer
Teriantropi är en sammanslagning av grekiska orden therios (djur) och anthropos (människa). Att vara therian är att identifiera sig med ett eller flera djur. En subgrupp av therianer kallar sig otherkin, vilket innebär att man identifierar sig med fiktiva varelser som drakar eller enhörningar.
Furries tillhör en annan subkultur. Är man furry identifierar man sig inte som djur utan vill bara uppträda som djur ibland. Skillnaden är ungefär detsamma som mellan transpersoner och dragqueens/dragkings.