Varje kväll hängde hundratals ungdomar på och omkring Nybron i centrala Uppsala. Jimmy Roos vistades här ofta i slutet av 1960-talet. "För 50 år sedan fanns det knappt några poliser i stan på kvällarna. Man fick bara passa sig för en dam som hette Ragnhild, hon kunde göra så att man blev omhändertagen av Socialtjänsten", säger Jimmy Roos.
När jag satt där bak i polisbilen efter att ha blivit gripen igen, efterlyst av barnavårdsnämnden i Uppsala på grund av mitt missbruk, kändes det bara tomt. Jag visste att jag skulle låsas in. Igen.
Våren 1970 var jag en av de unga narkomaner som placerades på Ulleråkers forskningsavdelning där man experimenterade med amfetamininjektioner. Tvångsintagen på begäran av dåvarande barnavårdsnämnden. Jag hade tidigare varit intagen på Ulleråkers ungdomsavdelningar för mitt amfetaminmissbruk, men just den här gången skulle jag placeras bland andra missbrukare i det stora huset.
Varje kväll hängde hundratals ungdomar på och omkring Nybron i centrala Uppsala. Jimmy Roos vistades här ofta i slutet av 1960-talet. "För 50 år sedan fanns det knappt några poliser i stan på kvällarna. Man fick bara passa sig för en dam som hette Ragnhild, hon kunde göra så att man blev omhändertagen av Socialtjänsten", säger Jimmy Roos.
Varje kväll hängde hundratals ungdomar på och omkring Nybron i centrala Uppsala. Jimmy Roos vistades här ofta i slutet av 1960-talet. "För 50 år sedan fanns det knappt några poliser i stan på kvällarna. Man fick bara passa sig för en dam som hette Ragnhild, hon kunde göra så att man blev omhändertagen av Socialtjänsten", säger Jimmy Roos.
I slutet av 1960-talet drog den första stora knarkvågen in i Sverige. Uppsala var en av de städer där hundratals unga började använda droger som cannabis, amfetamin, morfin och så småningom heroin.
Själv bodde jag med mina föräldrar i Gränby. Missbruket bland oss unga Uppsalabor började i mindre skala, ute i stadsdelarna. Haschet hade kommit till stan och många ville prova. Det smög sig in på ungdomsgårdarna och när allt fler unga sökte sig till centrum så blev ungdomsgården Kajan en central plats för den som villa skaffa droger. Det började med hasch men många gick snabbt vidare till amfetamin.
"Mina kompisar och jag kallades för Migo-ligan, efter det gamla varuhuset Migo, vid Kvarntorget", säger Jimmy Roos som gick i Brantingskolan innan han hoppade av i högstadiet.
På nätterna var samlingsplatsen Nybron mitt i stan och bänkarna som fanns i närheten, utefter ån. Uppsala var vid den här tiden en stad fattig på upplevelser för den som var ung. Om man inte var student. Vi som började knarka var sällan studenter.
Samhället var oförberett och saknade resurser att möta det som skedde. En utväg för att hjälpa och att få kontroll på de unga som for illa av sitt missbruk var att använda den psykiatriska vården.
Vård hade kanske kunnat bryta mitt missbruk. I stället blev det än värre.
Ulleråkers psykiatriska sjukhus i Uppsala hade enligt sjukhusets verksamhetsberättelser under tidigt 70-tal den största kapaciteten i landet att ta emot och vårda narkomaner, med sina 49 platser. De avdelningar som tog emot narkomaner, 105 och 106, låg i ett relativt nybyggt höghus, centralt på sjukhusområdet.
Ulleråker avvecklades på 1980-talet som psykiatriskt sjukhus. De gamla byggnaderna är i dag fyllda med bostäder. Men höghuset, som var modernt i slutet av 60-talet och där vi missbrukare vårdades, är rivet. Där finns nu bara en grusparkering.
Överläkaren och Uppsalaprofessorn Lars Magnus Gunne hade i slutet av 60-talet introducerat metadonbehandling för att häva missbruket hos morfinister och heroinister. En metod som hade utvecklats i USA. Men runt om i landet så var det inte morfin eller heroin som det knarkades mest av. Det var amfetamin. Och mot amfetaminmissbruk fanns ingen medicinsk behandling. Det ville forskningsavdelningen vid Ulleråkers sjukhus ändra på och sjösatte ett ambitiöst forskningsprogram.
Målet var att ta fram och testa ett preparat som kunde ta bort den euforiska effekten vid amfetamininjektioner. För att kunna göra det så behövdes försöksobjekt. Sprutnarkomaner, helst unga personer som missbrukat i minst tre till fyra år.
Sommaren 1970, 17 år gammal, var jag en av de som valdes ut att delta i de här experimenten.
I en doktorsavhandling skriven av Lars Erik Jönsson 1970 ("A pharmaco-psychiatric study of amfetamine dependence”) redovisas hur arbetet vid forskningskliniken på Ulleråker hade genomförts. Där anges att 26 narkomaner deltog i projektet, män och kvinnor mellan 18 och 35 år. Själv var jag dock bara 17 år när jag togs in. Vid den här tiden var myndighetsåldern i Sverige 20 år.
Jimmy Roos blev år 1970 intagen vid en särskild avdelning på Ulleråkers psykiatriska sjukhus. Där byggnaden låg finns i dag en parkeringsplats.
Alla ska vi ha deltagit frivilligt. Men flera av oss som sade ja var tvångsomhändertagna minderåriga amfetaminmissbrukare. Nu skulle vi bli utsatta för försök där vi skulle få drogen vi missbrukade – amfetamin.
Jag var själv tveksam. Men läkarna gjorde tydligt att även om jag inte ville delta i försöken själv så skulle jag ändå tvingas vara på den här speciella avdelningen, 105 M, under min tid på sjukhuset. Att då säga ja och välja att själv bli påtänd mellan varven var inget svårt beslut för en 17-åring.
Ett par gånger i veckan injicerades vi med amfetamin, samtidigt som vi fick ett annat preparat, pmetyrosin, som serverades i någon form av chokladröra. Man hoppades att det skulle ta bort effekten av amfetaminet.
Artikelförfattaren Jimmy Roos, i mitten av 70-talet. "Som syns ganska väl så var jag fullt aktiv i mitt missbruk."
Jimmy Roos ville helst inte delta i experimenten. "Men läkarna gjorde tydligt att även om jag inte ville delta i försöken själv så skulle jag ändå tvingas vara på den här speciella avdelningen (...) Att då säga ja och välja att själv bli påtänd mellan varven var inget svårt beslut för en 17-åring".
I samband med injektionerna gjordes noggranna fysiska kontroller av blodtryck, puls och annat. Men förståelsen av hur väl man lyckats blockera amfetaminets verkan kunde man bara få genom vad vi själva berättade via olika frågeformulär och i samtal.
Att vara på en avdelning för bara fyra personer, där någon alltid var mer eller mindre påtänd var tufft.
Jag har svårt att i dag peka på vilka konsekvenser de här experimenten fick för mig personligen. Man kan bara konstatera att det inte var vård som erbjöds. Vård hade kanske kunnat bryta mitt missbruk. I stället blev det än värre efter att jag skrivits ut.
Forskarna vid Ulleråkers sjukhus lyckades inte ta fram en behandling. Efter att studien och försöken avslutats och redovisats så har metoden heller inte använts för att bryta långvariga amfetaminberoenden.
Jag visste att jag skulle låsas in. Igen.
Johan Franck, professor vid Karolinska institutet, har arbetat många år med att ta fram ett läkemedel mot amfetaminberoende. Han känner inte till projektet på Ulleråkers sjukhus.
– Man kan väl säga att de hade en lite annan syn på saker och ting för 50 år sedan, säger han när han hör vilka metoder som användes.
I dag finns det ingen läkemedelsbehandling som är godkänd för missbruk och beroende av amfetamin, men vissa läkemedel har visat lovande resultat. Enligt Johan Franck så finns viss evidens för att läkemedlet naltrexon kan fungera. En medicin som redan använts vid alkoholberoende.
– Naltrexon tar bort en del av den positiva, förstärkande effekten av amfetaminet och minskar dessutom suget efter drogen. Det som också är bra med naltrexon är att det inte har några egna effekter så det kan inte överdoseras, vilket annars är en risk med exempelvis metadon som används i behandling av heroinberoende, säger han.
Knarket kom till Uppsala på 1960-talet. Först hasch, sedan tyngre droger. "Vi unga som inte studerade tyckte att Uppsala var Sveriges tråkigaste stad," minns Jimmy Roos som blev beroende av amfetamin.
Knarket kom till Uppsala på 1960-talet. Först hasch, sedan tyngre droger. "Vi unga som inte studerade tyckte att Uppsala var Sveriges tråkigaste stad," minns Jimmy Roos som blev beroende av amfetamin.
Femtio år efter experimenten på Ulleråker psykiatriska sjukhus så verkar man alltså till slut vara på väg att finna en medicin som kan hjälpa amfetaminmissbrukare.
Försöken vid Ulleråker i början på 70-talet fick inte någon fortsättning. Inte heller gjordes någon uppföljning av oss som deltog i experimenten.
Jag själv bröt mitt missbruk i mitten av 80-talet med hjälp av de behandlingsmetoder som utvecklats. Först på behandlingshem och så småningom med hjälp av tolvstegsprogrammet.
Jimmy Roos är frilansjournalist, tidigare anställd vid Sveriges Radio, TV4 och Sveriges Television. Tidigare patient vid avdelning 105 M, Ulleråkers psykiatriska sjukhus i Uppsala