Uppsalabandet Slutet vill inte synas med namn och bild i mediala sammanhang utan gör alla intervjuer med någon form av maskering och olika artistnamn. På bild: Shabrang Behzād, Svatjipolk och Fjalar. Fredag 9 maj spelar de på Kulturhuset Femman.
Uppsalabandet Slutet har samlats i en lägenhet i Sävja som är helt täckt av affischer, konst och benbitar. På en tavla som står lutad mot väggen syns hårtussar och pappersbitar med blod på.
De har bandets fans postat, från världens alla hörn. Under en period ville bandet nämligen inte tjäna pengar och arrangerade i stället byteshandel.
– Att behöva tjäna pengar var en konfrontation med meningslösheten. Hår och blod påminde i stället om det som har ett faktiskt värde, säger Dingir.
Med bara ett par tusen strömningar på Spotify har Slutet, som bäst beskrivs som ett black metalband, gjort sig kända i smala alternativa kretsar. Utan att själva ha marknadsfört sig har de nått ut genom ett kinesiskt skivbolag som en gång fick upp ögonen för dem. Även byteshandel och försäljning av kassetter och vinyler har etablerat bandet i en nischad musikkrets där fysiska inspelningar värderas högt. Bland de dedikerade fansen har bandet nu blivit kultförklarade, utan att bandmedlemmarna vetat om det.
– 2019 lade vi ner. Vi hade uppnått det vi ville uppnå när vi spelat in vår platta och vi hade tröttnat på varandra. I replokalen läckte avloppsvatten in. Vi behövde få gå vidare, säger Svatjipolk, bandets basist som inte trodde att bandet någonsin skulle komma att återförenas.
Kanske började en sorts mystik vila över bandet. För i tomrummet efter splittringen tilltog intresset för Slutet bland fans i alternativa kretsar. Hösten 2024 kontaktade en bokare från London bandet och ville att de skulle vara huvudnumret på festivalen "Life after death fest". Det blev den första av flera förfrågningar – nu duggar de tätt från Sydostasien, Istanbul, Sydeuropa och USA.
Men här i Uppsala är det inte många som känner till bandet som ska spela på Kulturhuset Femman fredag 9 maj.
Slutet är den lilla tillvaro som vi skapat för att klara av domedagsidén, i Slutet kan vi rädda oss själva.
Shabrang Behzād
– Vi hade tänkt spela i balaclavas ett irländskt fan har sytt till oss, men det blir för varmt, berättar Fjalar som spelar gitarr.
I den lilla lägenheten i Sävja är det dock inte för varmt för maskeringar. Fönstret står på glänt så att ciggröken kan leta sig ut. Bandmedlemmarna beskriver sig själva som helt vanliga Uppsalabor som inte vill stå i fokus framför deras musik. Därför vill de medverka med maskering i alla intervjuer och under pseudonymer – som varierar. Deras nuvarande artistnamn kommer från Mellanösterns historia och mytologi.
– Hur vi ser ut och våra namn är irrelevant för vår musik, säger Shabrang Behzād, trummis.
Slutets gitarrist på spelningen i London. Bandets första spelning någonsin.
Det var han som startade bandet 2013 och först kom med idén om bandnamnet.
– Jag har alltid varit intresserad av att vi går mot mörkare tider. Jag ser det som att vi är på väg mot en tillvaro som är dystopisk och teknokratisk. Slutet är den lilla tillvaro som vi skapat för att klara av domedagsidén, i Slutet kan vi rädda oss själva, säger han.
UNT träffar bandet i en av medlemmarnas lägenhet som är noga inredd med bland annat uppstoppade djur och ben.
Bandmedlemmarna var då mellan 19–20 år gamla och hade lärt känna varandra under gymnasiet och på ett rejv. På det stora hela hade de begränsad erfarenhet av musicerande, men kunskap spelade ingen större roll, enades de om. I replokalen kunde de spendera flera dagar i vad de beskriver som ett extatiskt tillstånd – på både gott och ont.
Svaret på frågan om de mådde bra av processen blir ett rungande nej.
– Folk som hör vår musik kan sannerligen höra att det inte handlar om god stämning. Vi utforskar det mänskliga tillståndet och allt möjligt får ju plats i det. Vi försöker förkroppsliga människans höjd och lägsta dal, det är absolut inte kul, säger Shabrang Behzād.
– Då gick vi verkligen in i ångesten. Hade vi gjort det på samma sätt nu, då hade hela min vecka rubbats, säger Dingir.
Att spela i bandet är ett sorts självförverkligande upplever bandmedlemmarna. På bilden: Slutets sångare Dingir.
I den här perioden användes döda djur för att påminna om dödligheten och så förekom "massor av ångest och bråk och missbruk och en del besynnerliga beteenden" enligt medlemmarna.
– Det var på sätt och vis nästan lättare då. Då hade vi ett större socialt utanförskap och vi behövde inte ha en inkomst och ett stabilt boende. Nu har vi ju det och vi behöver ha en mer tydlig idé om vad vi vill göra när vi väl spelar, vi har inte tid att bara gå in i repan och vara där i flera dagar, säger Dingir.
Vad tycker ni om att ha vuxit ifrån det?
– Det finns en fucked up nostalgi över det. Som det där med håret och blodet som sitter på tavlan, det är en sån grej vi ägnade oss åt. Det var antisocialt. Men jag tror vi alla också är glada att vi lämnat den perioden bakom oss, säger Shabrang Behzād.
Till vardags jobbar och pluggar bandmedlemmarna, som nu är i 30-årsåldern.
Samtidigt var den något stökiga perioden mellan 2013 och 2019 en tid de alla bär med sig med värme.
– Jag gjorde inte lumpen, men det här blev på något sätt mitt lumpen i att personer blev en familj och gav mig mening. Vi har alltid haft en hög strävan och en dyrkan av någonting, säger Svatjipolk.
Uppsala är en extremt liten stad och det finns en stor subkultur som kokar i ån.
Dingir
– För mig var bandet också en av de första gångerna jag kände mig hemma med en grupp människor. Det har varit viktigt för mig. Att ha repan men också att jag intellektuellt och kreativt känner mig hemma med Slutet. När vi är med varandra och skapar musik då skapar vi den världen. Jag har alltid känt mig extremt utanför och inte fattat poängen med att man gör saker. Jag tycker världen är tråkig, säger Fjalar.
På vilket sätt?
– Det känns så efter att människor slutade vara kristna och slutade med rötterna som var grundade i mysticism. Då blev världen utarmad och ganska ytlig. Vi får inte ens leva i ett Sverige som har haft en kollektiv socialdemokrati. Har man ett samhälle så måste man ha en story som enar oss i en djupare mening, och det har vi inte, fortsätter han.
Gripen med vapen i hand är Slutets symbol, inspirerad från såväl Uppsalalejonet och den mesopotamiska symbolen anzu. Vapnet är en symbol för all sorts motstånd. Här tatuerat på ett hängivet fan som såg Slutet spela på festivalen i London.
Till sökandet efter rötter och samhörighet hör också att bandet är lokalpatrioter av rang. Det är mycket som händer här, enas de om och skojar om spårvägsbygget som hörs in genom fönstret till lägenheten. Men utöver kollektivtrafiken är det faktiskt inte svårt för Slutet att lista varför Uppsala är en intressant stad att leva och verka i.
– Det är dels att vi har en helig och religiös grund, säger Fjalar.
– Man kan heller inte börja gräva i marken utan att stöta på något, fortsätter Svatjipolk.
– Uppsala är en extremt liten stad och det finns en stor subkultur som kokar i ån. En undre värld som inte nödvändigtvis är kriminell, men som också kan vara religiös och teologisk.
– Precis, vi har väldigt olika Uppsala, trots att vi är så få här. Musikkultur, akademin, arkiven och historien, kriminaliteten. Det gör något med staden, säger Shabrang Behzād.
I sin strävan efter att vara så autentiska som möjligt har Uppsalaborna även valt att använda sig av Uppsalalejonet och Upplandsäpplet i sin estetik. Spåren av staden har nu spritts med de internationella fansen över världen bland annat i form av en tatuering.
Då gick vi verkligen in i ångesten. Hade vi gjort det på samma sätt nu, då hade hela min vecka rubbats.
Dingir
I dag vill bandet inte kalla sig för ett black metalband, även om musiken reflekterar genren, eftersom subkulturen rymmer mycket av det bandet höll på med som unga, aktiviteter de inte sysslar med längre. Bandets namn har också fått ett annat kontext. Slutet ser politiska strömningar, Chat GPT och huruvida "Elon Musk kommer stänga av ens hjärna" som potentiella hot.
Ser Slutet på världen som en dystopi?
– Jag är hoppfull och kärleksfull. Det är det jag försöker att vara. Om jag slutar med det då finns det ingen mening, säger Dingir.
– Tyvärr tror jag att vi är på väg mot ett 30-tal och vi vet ju hur det slutade, Shabrang Behzād.
Bakom draperiet som skiljer det lilla rummet från hallen har det anonyma Uppsalabandet samlats. Slutet har blivit hajpat utan att medlemmarna själva vetat om det.
På tavlan syns både hår och blod som fans skickat till bandet under en period de inte ville tjäna pengar på sin musik och i stället upprätthöll byteshandel med kassetter.