Wilma och Liam anses ha för lågt IQ för att uppfostra sina barn. Nu strider paret för att få tillbaka sin minsting.
Deras högsta dröm är att ha ett litet barn att ta hand om och se växa upp. En dröm de delar med många andra par.
Men Liam och Wilma är inte riktigt som alla andra. De har en diagnos – utvecklingsstörning sa man förr, nu heter det intellektuell funktionsnedsättning. Den diagnosen har hittills satt stopp för deras planer.
Wilma har fött tre barn, som alla omhändertagits av sociala myndigheter. En son togs efter fem månader, en dotter direkt på BB, och den yngsta fick de behålla i två år.
I domen från det senaste omhändertagandet kan man läsa: "Föräldrarna har brister i föräldraförmågan kopplade till en intellektuell funktionsnedsättning hos de båda."
– Vi har en lindrig intellektuell funktionsnedsättning och därför har vi ju sökt stöd för att kunna vara en familj. Det är därför vi har flyttat runt så mycket. För att hitta rätt ställe att bo på med barn. Vi vill bevisa att vi är bra föräldrar, säger Liam.
Liam och Wilma har processat i domstol sedan myndigheterna omhändertog det första barnet. Det är nu över tolv år sedan.
Innan den här artikeln publiceras har Liam och Wilma fått läsa och godkänna den. Även släktingar i deras omedelbara närhet har fått ta del av texten, liksom det juridiska ombud de tagit hjälp av i domstolsprocessen. Barnens namn är utbytta.
UNT har i arbetet med artikeln även läst de domar som finns, tagit del av inspelade samtal från omhändertagandet av det tredje barnet och mötet som föräldrarna hade med socialtjänsten dagarna efter – samt läst boendestödjarnas journalanteckningar.
Socialtjänsten i Tierp har avböjt att kommentera fallet med hänvisning till sekretess, men berättar om hur de arbetar med liknande fall i en sidoartikel. Socialchefen Mikael Sjöberg anser att rättssäkerheten är hög.
– Frågor om tvångsvård och placeringar prövas i flera instanser där flera röster får höras, barnet har sitt eget ombud och föräldrarna har också en jurist vid sin sida, som ska ta tillvara deras rättigheter, säger han.
Liam och Wilma vill berätta sin historia för att de anser sig felbehandlade och vill att deras röster ska höras.
– Det är ingen som lyssnar på oss annars, säger Liam.
Här är deras berättelse.
Ännu har Liam och Wilma hopp om att få bli en familj.
Första barnet föds 2012
Innan Sam skulle födas bad paret om stöd och hjälp i den kommun de bodde i då.
– Men vi förstod redan innan han föddes att de ville ta honom ifrån oss, säger Liam.
Han är den som pratar mest av de två och väger orden lite innan han förklarar. Wilma påminner om det han glömmer berätta och stoppar honom ibland när han pratar om "fel saker".
– Vi är gifta och träffades på Lunarstorm för femton år sen, säger Wilma.
Liam och Wilma har satt tre barn till världen, men inget av dem har de fått behålla. Nu processar de i domstol för att få den yngsta tillbaka.
Hon berättar själv att hon har en stökig bakgrund med en barndom som genomlevdes i olika familjehem med psykisk ohälsa som följd.
Han har vuxit upp i en skånsk ort med en pappa som var mäklare och en mamma som arbetade i barnomsorgen.
När hemkommunen 2012 signalerade att de övervägde att omhänderta det då ofödda barnet, flyttade Liam och Wilma till en norrländsk kommun, där Liams släktingar bodde då. Där föddes deras första gemensamma barn.
– Vi var så glada och kommunen verkade vilja hjälpa oss. Nästan direkt fick vi flytta till ett utredningshem. Där var vi i fem månader, innan de kom med två poliser och sa att vi måste lämna Sam till ett familjehem, säger Liam.
Han försöker sätta ord på sina känslor när han förstod att pojken skulle omhändertas. Den första reflexen var att fly:
– Jag vet inte, det var så många känslor på en gång. Vi tog honom i en bärsele och gick ut därifrån bara. Men vi förstod att vi inte kunde göra nåt. Så vi gick tillbaka. Och de tog honom ifrån oss, säger han.
Han tycker att han och Wilma gjorde allt de kunde för att få det att fungera.
– Men vi kände att de inte litade på oss och det var jobbigt. Vi var övervakade hela tiden, fick inte ens lämna utredningshemmet ensamma. Så det var svårt att hitta balans.
Liam och Wilma överklagade beslutet om omhändertagandet, men utan framgång. I dag har familjehemmet vårdnaden om Sam, som nu är tolv år.
– Vi har lite kontakt med honom i dag faktiskt. Han och jag brukar spela Fortnite online ibland. Det känns bra, säger Wilma.
Leksakerna ligger kvar i kassen. I fall de skulle komma till användning i en snar framtid.
Andra barnet föds 2017
När Wilma tre år senare blev gravid med nästa barn, flyttade de ännu längre norrut.
– Vi tänkte att de skulle se annorlunda på oss, säger hon.
I den nya kommunen tog de genast kontakt med socialtjänsten och berättade om sig själva.
– Vår tanke var att vi skulle få bättre stöd på det sättet, men det visade sig att de redan fått utredningen som gjorts i den förra kommunen, och de tyckte inte att de behövde utreda något mer än så, säger Liam.
Anna togs direkt på BB.
– En från socialtjänsten ringde på fredagen och sa att de skulle komma och hälsa på oss på måndagen. För att kolla att vi mådde bra, sa de. Men sen när de kom så var de två och såg allvarliga ut. En tredje person stod beredd vid hissarna hela tiden, berättar Liam.
Socialhandläggarna talade till slut om för Liam och Wilma att de var där för att hämta Anna.
– Vi blev ju upprörda förstås, och sa att vi inte ville att de skulle ta henne. Men då sa de att de skulle ringa polisen. Gör det då, sa jag, och så kom det poliser, säger Liam.
När det hände var Anna tre dagar gammal. Också detta omhändertagande överklagade paret, men utan framgång. I dag har ett familjehem full vårdnad om henne.
Liam och Wilma är kritiska mot hur myndigheterna behandlat dem.
Det tredje barnet kom 2019
Men familjedrömmen är stark. Så Liam och Wilma försökte en gång till.
– Vi ville verkligen ha barn och så tänkte vi att det måste ju finnas en kommun där man hjälper såna som oss. Så vi satte oss och googlade och hittade Tierp i Uppsala län. Här fanns en familjecentral med ett team som skulle hjälpa IF-föräldrar stod det. Vi blev glada och började leta bostad.
De hittade en lägenhet och 2019 gick flyttlasset till Söderfors i Tierps kommun. Samma år föddes Elina och nu sattes en hel process igång med föräldraträning, utredningshem och stödpersoner.
– Efter två månader på utredningshemmet skrevs vi ut. Vi fick tårta till och med för så firar man när en familj flyttar hem, säger Liam och ler lite vid minnet.
De inrättade sig med Elina i sin lägenhet, gick promenader med barnvagnen, lekte och busade.
När Elina skulle fylla två kom socialtjänsten tillsammans med två poliser och omhändertog henne med hänvisning till LVU.
– Vi tog hand om henne, såg till att hon fick mat, bytte blöjor och gjorde allt som man ska. Fyra gånger i veckan kom det en boendestödjare två timmar om dagen. På helgerna var vi ensamma. Onsdagar hade vi samspelsträning.
Liam och Wilma säger att de under hela den tiden får höra att allt är som det ska.
– De gjorde en läkarundersökning på Elina och hon mådde bra. Hon var glad och vi var en familj, i två år. Men sen hände något, en ny konsult kom från socialtjänsten, och hon hade tydligen en helt annan syn på oss, säger Liam.
Liam och Wilma flyttade till Tierp för att de hört att kommunen har en väl utvecklad metod för att hjälpa föräldrar med funktionshinder.
Plötsligt en dag, några veckor innan dottern skulle fylla två, stod det en socialtjänsthandläggare flankerad av två poliser i Wilmas och Liams trapphus. I bilen utanför satt ännu en socialsekreterare och väntade.
Liams minne är detaljrikt.
– Klockan var kvart över tio. Vi hade just ätit frukost som vanligt, yoggi och macka, och väntade på boendestödjaren. Vi var förberedda på en sångstund. Jag tittade ut genom fönstret för att se om hon var på väg och såg då två poliser i uniform utanför på gatan. Då kopplade jag inte ihop det med oss, utan tänkte att de skulle till nån granne, säger Liam.
Men plötsligt klev poliserna in i lägenheten och berättade att de var där som stöd för att ta hand om barnet. Både Liam och Wilma blev upprörda, och Elina började gråta.
– Då kom boendestödjaren också, och hon bar ut henne, så snabbt att hon glömde ta på henne skorna. Sen såg vi inte vår dotter på tre månader och då kände hon knappt igen oss, säger Liam.
Elina kördes direkt till en fosterfamilj, som bor 20 mil bort. Det är samma familj som redan har vårdnaden om hennes storasyster.
Wilma fixade sin tatuering när hon fött sitt första barn. Han är nu tolv år och de umgås digitalt. "Vi spelar dataspel ihop, det känns bra att ha den kontakten åtminstone", säger hon.
Förstår inte varför
Beslutet att omhänderta Elina förklaras med att boendestödjarna kommit med oroande uppgifter. Av socialtjänstens utredning, som UNT tagit del av, framgår att det framför allt finns en oro för Wilmas mående och föräldraförmåga.
Wilma upplevs vara djupt misstänksam mot myndigheter och medverkar inte alltid vid de besök och kontroller som görs i deras hem, enligt socialtjänsten. Under det samtal som socialtjänsten har med Liam och Wilma fyra dagar efter att dottern placerats i familjehemmet är det en av de förklaringar som ges till föräldrarna.
Under samtalet med socialtjänsten försöker Liam lyfta sin egen roll som pappa, som motvikt.
– Jag är ju motiverad och är med henne hela tiden, varför gills inte det? Många barn växer ju upp i familjer med bara en förälder. Som pappa måste man väl få vara med också, säger Liam till socialhandläggarna.
Och de håller med honom om att han samarbetar.
– Du är motiverad över tid, men det finns saker du också kan behöva stöd med, säger handläggaren och betonar vikten av att även mamma måste vara med i insatsen.
Under samtalet upprepar Liam vid flera tillfällen att han inte förstår varför Elina inte kan bo hos dem längre. Inte heller i dag, 3,5 år senare, tycker han att han förstått.
– De pratade om att Elina hade ett "stängt ansikte" och att jag hade satt fast hennes hårtofsar för hårt. Sedan sa de att boendestödjarna sagt att de var oroliga. Men varför har de inte sagt något till oss i så fall? Jag visade filmer på när vi lekte och var glada ute på lekplatsen, men det hjälpte inte.
Tierps kommun var tidigt ute med stöd till IF-familjer. Till stor del tack vare en engagerad socialsekreterare.
Bandet är brutet
Familjens juridiska ombud, advokaten Zhanna Shlapakova, har läst anteckningarna som förts av boendestödjarna under de sista sex månaderna som Liam och Wilma hade stöd.
– Ingenstans finns det någon notering om oro av det slaget att barnet måste omhändertas, menar hon.
Zhanna Shlapakova har företrätt Liam och Wilma i de senaste domstolsprövningarna. Hon saknar en utredning av Liams och Wilmas förutsättningar i dag.
Även UNT har tagit del av anteckningarna och där lyfts inget våld eller tydlig vanvård. Men det nämns att familjen har behov av rutiner. Boendestödjarna tipsar om hur man löser olika situationer, vad ett barn kan tänkas vilja göra och hur man avleder barnet när det inte vill samarbeta.
Föräldrarna får rådet att inte vädra när de ska byta blöja på Elina, tips om matlagning och sätt att skärma av matplatsen för att hålla familjens hund på avstånd när de ska äta.
Boendestödjarna noterar också att Elina ofta söker fysisk kontakt med dem, trots att föräldrarna finns i rummet.
I noteringarna framgår också att boendestödjarna inte är välkomna alla dagar de dyker upp, eftersom Wilma inte klarar av att ha dem för nära inpå sig. De konstaterar att Wilmas psykiska ohälsa styr om dagen ska bli positiv eller negativ.
De sista anteckningarna som görs visar att de sjunger tillsammans, leker tittut och att boendestödjarna tipsar om billiga blöjor på en lokal butik.
Två dagar senare tvångsomhändertas Elina med stöd av polisen.
Liam saknar sina barn. Han är bestämd med vad han vill. "Jag vill se mina barn växa upp", säger han.
I dag träffar Liam och Wilma inte sin yngsta dotter alls. Allt umgänge har stoppats, bandet mellan förälder och barn är brutet. Samtidigt pågår en domstolsprocess. Socialnämnden har begärt vårdnadsöverflytt, det vill säga att familjehemmet ska få vårdnaden om Elina. Ett beslut som Liam och Wilma överklagat till Högsta domstolen.
Advokaten Zhanna Shlapakova menar att hela processen, omhändertagandet, tvångsvården och därefter en vårdnadsöverflytt, vilar på oklara grunder.
– Under de här omständigheterna är det i princip omöjligt för föräldrarna att bevisa att deras föräldraförmåga har förändrats i positiv riktning. Genom att begränsa umgänget mellan de biologiska föräldrarna och barnet har man försvårat för en eventuell hemflytt i framtiden, säger hon.
Men för socialtjänsten är det ju barnperspektivet som styr och de har domstolen på sin sida i det här fallet. Ska man inte lita på det då?
– Man ska alltid tänka på barnets bästa när åtgärder vidtas i ärenden som rör barn. Men i Liams och Wilmas fall anser jag att de beslut som har fattats inte har varit till barnets bästa, säger Zhanna Shlapakova.
Hon är kritisk till hanteringen och menar att socialtjänsten, genom att ta flickan under dramatiska former och sedan med hjälp av umgängesförbud hindra föräldrarna att träffa henne under lång tid, har försvårat återföreningsprocessen.
Det bryter också mot Socialstyrelsens riktlinjer. Där står bland annat: "Barn riskerar att fara illa om de blir placerade och tappar kontakt med sitt ursprung och nätverk."
Socialstyrelsen konstaterar också att risken är större att kontakten upphör helt när föräldrarna har diagnosen IF. Det kan handla om att barnet placeras för långt bort så att föräldrarna inte klarar av att resa dit. Och har man väl lyckats ta sig till träffen kan stressen i själva situationen göra att föräldraförmågan vid umgänget försämras.
Zhanna Shlapakova saknar också en utredning av Liams och Wilmas förutsättningar i dag.
– De har gått föräldrautbildningar, sökt stöd själva för att utvecklas som mamma och pappa, och Wilma har fått behandling för sin psykiska ohälsa. Enligt lag bör de få en ny prövning av sin föräldraförmåga.
"Att se henne skratta och leka var magiskt", säger Liam. Han och Wilma fick behålla sin yngsta dotter i två år innan hon omhändertogs med stöd av lagen om vård av unga, LVU.
Planerar för ett fjärde barn
I en garderob hemma hos Wilma och Liam finns en hel säck med leksaker som väntar på att få hällas ut på golvet, och två mjukisklänningar som köptes till Elina inför hennes tvåårsdag. Den hann hon aldrig fira med sina biologiska föräldrar.
– Vi lekte mycket, och sjöng, säger Wilma.
– Ja det var så roligt när hon visade glädje. Jag kände att vi kom in i att vara föräldrar mer och mer för varje dag. Det var magiskt faktiskt, säger Liam.
Några veckor innan den yngsta dottern skulle fylla två år kom socialtjänsten med polishandräckning och hämtade henne.
Vad gör ni om ni inte får tillbaka henne?
– Vi har inte gett upp om att få vara en familj, säger Liam bestämt, men erkänner i nästa andetag att han brottas med frågan om vart de ska ta vägen om Wilma blir gravid igen.
För funderingar finns på att försöka en fjärde gång.
– Kanske kan vi flytta till ett annat land, i Danmark kanske de tänker annorlunda?
Vad är IF?
Förr sa man utvecklingsstörning, nu heter det intellektuell funktionsnedsättning (IF).
Diagnosen sätts med hjälp av ett IQ-test. Har man under 70 i IQ anses man ha IF. Det beräknas röra sig om 1-1,5 procent av befolkningen.
IF delas upp i fyra nivåer: Lindrig, måttlig, svår och mycket svår.
Av de som är föräldrar och har diagnos, har 85 procent lindrig IF (IQ 55-70). Det motsvarar en kognitiv utvecklingsnivå på 9-12 år.
Då kan man leva ett ganska självständigt liv, en del har lönebidragsanställning och egen familj, men behöver visst stöd med ekonomi.
Personer med lindrig IF klarar mycket i vardagen, men det kan ta längre tid och orsaka stress. Abstrakt tänkande är svårare, liksom att se orsakssamband och konsekvenser. De kan behöva hjälp med struktur och att planera sina dagar.
Källa: Socialstyrelsen, 1177.se, FUB.se, Region Uppsala.