Första officiella forsrännet? I så fall startade allt 1965.
Enligt Uppsala teknolog- och naturvetarkår som arrangerar Forsränningen, började det 1975 med en galen idé som två studentkompisar kläckte. De ville paddla kanot nerför Fyrisån.
De två hette Carl-Johan Hansson och Anders Ahnesjö, och den senare bor kvar i Uppsala. I dag är han professor emeritus i medicinsk strålfysik, har fyllt 71 och har precis återvänt hem från en fjällvandring i Jämtland. Vi stämmer träff vid Fyrisån där allt en gång tog sin början. Han börjar med en brasklapp:
– Egentligen startade alltihop tio år innan vi två fick för oss att åka nerför fallen. En professor, som jag glömt namnet på, var först.
En stunds research ska visa att han har rätt. Redan 1965 arrangerade läkaren och professorn Karl-Erik Fichtelius en tävling som lockade tusentals åskådare. Fichtelius var vid den här tiden ordförande i idrottsföreningen i Uppsala. Han startade sitt forsränn vid Ulva Kvarn och UNT skrev: "...med uppskattningsvis tio tusen personer kantande Fyris ... kunde tävlingen "Svartbäcksgubbarna kommer " inte bli annat än succé." (Se faktaruta)
Men det fick uppenbarligen aldrig fäste, och föll så småningom i glömska. Så äran tillfaller fortfarande studenterna Anders och Carl-Johan som lyckades sätta traditionen tio år senare.
Anders Ahnesjö är en van kanotist och tar gärna en och annan fors på vägen. Kvarnfallet är en utmaning, tycker han, om än en kortvarig sådan.
Det var efter en tenta, en pizza och en öl de fick snilleblixten. Anders var nog den drivande i frågan, eftersom han redan på den tiden älskade att forspaddla och hade ägnat hela sommarlovet åt att bemästra Kalixälven.
De hittade dock aldrig någon kanot, så det fick bli en lånad gummibåt som egentligen bara rymde en person.
– Jag tror att vi gick i vid Gotlandsparken, och efter kanske 20 sekunder hamnade vi i Kvarnfallet, vi fegade lite och tog det på vänster sida. Vi klarade utan att välta.
Anders Ahnesjö startade traditionen 1975 då han och en studentkamrat tog sig förbi Kvarnfallet och Islandsfallet sittandes i en liten gummibåt. Nu lockar forsränningen tiotusentals människor varje valborg.
Anders Ahnesjö ska vara med och fira att forsränningen fyller 50 år tillsammans med sin gamle studentkompis Carl-Johan Hansson.
I höjd med Nybron tog de fikapaus. Carl-Johans tjej och hennes kompis var publik och hade med kaffe i termos.
– Efter kaffet tog vi oss an Islandsfallet också. Och det gick bra, säger Anders.
Året därpå marknadsförde Anders och hans teknikerkompisar forsränningen med hjälp av stenciler, som de satte upp runt om i stan. Tanken var att forsränningen skulle bli en slags reklamjippo för utbildningen i teknisk fysik, som på den tiden låg lite i skuggan av KTH och Chalmers.
– Vi sa att nu jävlar ska vi synas.
Anders och Carl-Johan var förstås med då också, i samma gummibåt som året innan. Då tävlade sammanlagt runt 12-13 ekipage.
– Jag fick mitt livs chock när vi rundade en krök och såg att det var svart av folk längs ån, säger Anders Ahnesjö.
Han tror att de helt enkelt hade lyckats fylla ett vakuum.
– Många ville ju fira valborg hela dagen, men det fanns ett glapp på förmiddagen där man inte hade något att göra, och då passade forsränningen in bra, säger han.
Håll till vänster i Kvarnfallet, tips från en erfaren forsrännare. Bananerna på bilden testade lyckan 2024.
Sedan dess har forsränningen varit en tradition på valborg i Uppsala, alla år utom under pandemin.
I dag kantas ån av runt 70 000 åskådare som förstås jublar varje gång en farkost välter i den strida strömmen. Drygt 120 flottar och 450 rännare brukar delta.
I år är dock Anders lite orolig. Den milda vintern har fått konsekvenser, på sina håll sticker både sten och stock upp.
– De borde släppa på vattnet i Ulva, säger han.
Två forsar ska passeras. Kvarnfallet är den första, Islandsfallet den andra.
I femtio år har forsränningen varit ett återkommande inslag i valborgsfirandet i Uppsala, med undantag för pandemiåren 2020 och 2021.
Vad är då tjusningen med forspaddling?
– Fattar du inte det?
Anders Ahnesjö skrattar. Sedan gör han ett seriöst försök att förklara för en oinvigd:
– Man kan säga att det är förhållandet mellan dramatiken och riskerna som är tilltalande. Mycket drama med hanterbar risk, säger han.
Att ta sig nerför Fyrisån är så klart ingen match för en van kanotist. Anders tips till dem som ska pröva lyckan i Fyrisån på valborg, och inte vill kapsejsa, är att hålla sig längs den vänstra sidan av Kvarnfallet. Där händer inte så mycket. Vill man däremot vinna loppet ska man sikta på vattenkaskaden som bildas i mitten.
Så här ser det ut på årets forsfestival, där flottarna börjar blir klara för avfärd.
Så här ser det ut på årets forsfestival, där flottarna börjar blir klara för avfärd.
I dag är forsränningen ett väloljat projekt, med den drygt veckolånga "forsfestivalen" som pågår bakom Ångströmlaboratoriet där flottarna byggs. Den så kallade forskarlen är ansvarig projektledare för evenemanget. I år heter han Marcus Steiner.
Vad tycker han om att de nu firar "fel" jubileum?
– Den historien var ny för mig, säger Marcus Steiner.
Han kör dock på som om ingenting hänt. 120 flottar ska lämna hemmahamnen vid Eddaspången klockan 10 den sista april. Sedan kommer det ta 2,5 timmar innan alla nått målet i Stadsträdgården.
– Vi kommer att fira de 50 åren med tal och en extra smäll när starten går. Och vill Anders och Carl-Johan testa fallen i år så får de köra först av alla. Annars blir det som det brukar vara.
Svartbäcksgubbarna kommer
Den första officiella forsränningen kan alltså ha ägt rum sista april 1965. Tävlingen stod mellan olika studentnationer där man paddlade kanot med start vid Ulva Kvarn och gick under namnet "Svartbäcksgubbarna kommer".
Det något udda namnet syftar troligen på en ännu tidigare begivenhet som lockade folk till Fyrisån. Nu snackar vi alltså mitten av 1800-talet.
På den tiden flöt nämligen stora isblock i Fyrisån och ibland kunde isen, på sin väg nedströms, täppa igen ån och orsaka stora översvämningar i Luthagen och Svartbäcken.
Men de små isbergen var också efterlängtade vårtecken, som på den tiden kunde locka stora skaror studenter som hurrade när isflaken störtade nerför fallen.
Naturfenomenet blev också inspiration för Uppsalatonsättaren Jacob Axel Josephson, som bland annat ledde Orphei Drängar 1854 – 1880. Hans komposition "Islossningen" sägs ha kommit till efter att han sett isen flyta fram i Fyris forsar.
Man behöver bara lite fantasi för att föreställa sig den metaforiska transformationen från isflaken på 1800-talet till dagens frigolitflottar.