För Juan har det varit terapeutiskt att ta reda på så mycket som möjligt om olyckan som tog Douglas liv, även om det samtidigt varit jobbigt.
Det är den 24 maj 2024. Kvällen är varm och solig, och Juan är på en släktfest i Norrtälje för att fira sin brorsdotter som tagit examen. Juans make Douglas kunde inte följa med; han är sjuksköterska och är just den här kvällen på jobbfest med kollegorna på Uppsala barncentrum & vårdcentral.
Klockan är strax före nio när Juans mobil ringer. Det är Douglas chef. Hon är samlad och kortfattad när hon berättar att Douglas råkat ut för en olycka och att Juan måste komma genast.
– I bakgrunden hör jag ett högt tjut, i efterhand har jag förstått att det var butikslarmet som utlöstes när Douglas kollegor bröt sig in för att rädda honom, berättar Juan, som där och då inte får svar från chefen om vad som hänt.
Det har gått ett år sedan katastrofen. Hemma i fyran i Rickomberga står ett inramat fotografi av Douglas i varje rum. Det tog lång tid innan Juan vande sig vid tystnaden. Men mitt i all sorg är Juan tacksam över att de hann bli äkta makar.
– När jag var ung, innan jag helt hade accepterat min sexualitet, var min största rädsla att jag aldrig skulle träffa någon. Det gjorde att jag mådde jättedåligt psykiskt som tonåring. Nu tröstar jag mig med att jag fick uppleva den där drömmen.
När jag blundade såg jag hur han föll och tänkte mig att han skrek.
Vi träffar Juan på Café Årummet i centrala Uppsala. Olyckan som tog Douglas liv, och som till viss del fortfarande är ett mysterium, hände bara ett stenkast härifrån.
Som bakgrundsbild på telefonen har Juan ett animerat foto på honom och Douglas, från hösten då de blev ett par.
Men det är inte därför Juan har valt platsen, utan för att det var här som han och Douglas hade sin första dejt en februarikväll för elva år sedan. Juan skrattar när han berättar om hur han försov sig till dejten, hur Douglas väntade tålmodigt i trekvart och sedan direkt förstod att Juan var den rätte. Men att Juan själv till en början var tveksam.
– Han hade vänliga ögon och ett väldigt fint och härligt skratt. Men han var bara 21, två år yngre än mig, och hade aldrig haft någon relation. Så han kändes kanske lite väl blåögd.
Men några månader senare, i september, blev de ett par officiellt. Och sedan dess har det egentligen aldrig funnits någon tvekan, säger Juan. Redan innan jul samma år flyttade de ihop. 2018 förlovade de sig.
Det var Juans ambulanskollegor som tog hand om Douglas. "Jag vet att han fick den bästa vård han kunde få.”
För Juan har döden varit närvarande hela hans vuxna liv. Flera nära släktingar har dött, och när han jobbade på geriatriken var avsked en del av jobbvardagen. Men det var när han blev färdig ambulanssjuksköterska som insikten om livets faror på allvar slog rot. Dels för allt han såg i jobbet, dels för den utsatthet som hans yrke innebär.
– Vi har skottsäkra västar eftersom vi aldrig vet vad som möter oss när vi åker ut. Jag känner att jag behöver vara beredd på allt. Så var det någon som skulle dö av oss så var det jag, det var jag övertygad om.
Här på Café Årummet hade Juan och Douglas sin första dejt i februari för elva år sedan.
De hade planerat att gifta sig i september 2024, tio år efter att de blev ett par. Lokal för både vigsel och fest var bokade. Men rädslan för – eller kanske snarare insikten om – döden gjorde att Juan inte ville vänta. De kom därför överens om att gifta sig i hemlighet redan hösten 2023, och att sedan på bröllopsfesten avslöja för släkt och vänner att de redan varit gifta i ett år.
Den 8 september 2023 gifte de sig i rådhuset i Stockholm, med några få men nära vänner som vittnen.
Det var den 24 maj 2024 som Douglas föll genom takkupolen, ner till butiken Din sko i centrala Uppsala. Händelsen fick stor uppmärksamhet i media.
Men tillbaka till den där majkvällen i fjol. Omkring en timme efter att Douglas chef ringt Juan kommer han fram till akuten på Akademiska sjukhuset och får veta vad som hänt. Att Douglas ramlat ner genom en av de takkupoler i glas som ligger intill vårdcentralens takterrass, där personalfesten var. Att Douglas fallit fem meter, rakt ner på butiken Din sko:s stengolv. Att hans chockade kollegor rusat ner, krossat butiksingångens rutor och larmat 112.
Douglas har fått svåra skallskador och läggs i respirator. Ingen kan säga om han kommer att överleva.
Juan ler lite när han berättar hur sorg och skratt blandades i sjukhusets anhörigrum.
– Läkaren frågade vad vi alla hade för relation till Douglas, och när det blev min tur och jag sa "han är min man" tänkte jag oj, hur ska familjen ta det här – de visste ju inte. Men alla i Douglas stora familj började skratta och gråta. De sa "som vi har väntat" och "han ska få så mycket skäll när han vaknar för att han hållit det hemligt".
Juan har fått mycket stöd från kollegorna efter Douglas död.
Juan återkommer många gånger under intervjun till hur fantastisk Douglas familj är. Särskilt hans svärmor, Catarina, har varit ett enormt stöd.
– Jag vet inte var jag hade varit idag utan henne. Överlag har vänner och familj varit otroligt stöttande, det är jag så tacksam över.
Juan kommer heller inte att glömma den medmänsklighet som personalen på neurointensiven visade. Allt ordnade de, säger han, trots att de har det stressigt. Som när han sa att han önskade att han kunde ligga en stund bredvid Douglas.
– Undersköterskan sa direkt: jag fixar det. Hon flyttade på honom så att jag rymdes bredvid, och sedan la hon hans arm om mig. Där låg jag och lyssnade på hans hjärta, så som jag alltid brukade göra när vi låg i soffan hemma och tittade på tv. Efter en stund somnade jag och sov i två timmar. Det var första gången på en vecka som jag kunde sova lugnt.
Douglas skrev ofta kärleksfulla lappar till Juan. Ett av meddelandena, "Du är bäst", hittade Juan när han skulle skriva en svår tenta. Nu är det intatuerat på armen.
Juan har gjort flera tatueringar efter Douglas död. På ringfingret har han tatuerat ett hjärta som Douglas ritat.
När Douglas legat i respiratorn i drygt en vecka försvinner det lilla hopp som dittills funnits. Läkarna kan inte längre se någon hjärnaktivitet. Beskedet gör Juan helt tom på känslor. Han tänker att han borde skrika och gråta, istället sitter han bara där.
Men när läkarna frågar om organdonation vet han direkt vad han ska svara.
– Jag sa "ta allt ni kan". Jag kände så starkt att Douglas ville det.
Juan jobbar som sjuksköterska på ambulansen, Douglas jobbade som sjuksköterska på vårdcentralen Uppsala Barncentrum.
När respiratorn stängs av den 7 juni har Douglas sin familj och Juan runt sig. De håller hans hand, pratar minnen och berättar att Juans brorsdotter fått en liten flicka medan Douglas legat nedsövd. Juan intygar att Douglas två månader gamle brorson Alfred kommer att få veta allt om sin farbror när han växer upp.
– Jag sa till Douglas att jag kommer att älska Alfred för oss bägge. Och jag sa åt honom att inte oroa sig för morsan och farsan, som han alltid månade så mycket om, för jag kommer att ta hand om dem.
Dagen då Douglas dör säger Douglas bror att han nu ska leva 25 procent mer: för sitt syskon som inte längre finns.
Jag kan välja att leva i sorg eller att ha ett så rikt liv som möjligt.
De orden har stannat kvar hos Juan. I det mörker som varit efter olyckan har han gradvis insett att han behöver leva livet till fullo, även för Douglas. Juan har under året rest ensam till både Chile och Mexiko, dit de funderade på att resa på smekmånad. Med sig hade han ett fotografi av Douglas. Några dagar efter vårt möte ska han springa Stockholm maraton tillsammans med Douglas syster, bror, vänner och kollegor: ett lopp som Douglas drömde om att springa.
– Jag kan välja att leva i sorg eller att ha ett så rikt liv som möjligt. Jag känner tacksamhet över att få leva och att jag har vänner och familj runt mig som också stod Douglas väldigt nära. På studenten och bröllop, då finns jag där för oss båda.
Var det någon som skulle dö av oss så var det jag, det var jag övertygad om.
Hur olyckan kunde hända, och exakt vad som hände, är fortfarande oklart.
Ingen annan var i närheten när Douglas ramlade igenom glaskupolen. Polisen har lagt ner förundersökningen och konstaterat att det var en tragisk olycka: konstruktionen höll inte för belastningen, men det som hände var ingen enskild människas fel. Kupolerna låg bredvid vårdcentralens takterrass, utan avspärrningar, och personalen har aldrig förbjudits att vara nära dem. Fastighetsägaren anses dock inte ha gjort något fel och kupolerna ska enligt uppgift vara byggda enligt byggnormerna. Idag är de övergjutna.
Mitt i all sorg känner Juan en tacksamhet över att få leva, och han vill uppleva saker även för Douglas skull.
För Juan var det först jobbigt att inte ha svar. I början kunde han knappt blunda utan att försöka föreställa sig olyckan.
– Jag såg hur han föll. Och hur rädda men också sorgsna hans ögon var, för att han inte ville lämna oss. Jag tänkte mig att han skrek.
Men när Juan pratade med Douglas arbetskompisar gav de värsta bilderna vika.
– De säger att ena stunden var han där, den andra var han inte där. De hörde inget skrik, bara ett kras, och de tror att han inte ens hann reagera. Det var väldigt skönt att höra.
Douglas drömde om att springa Stockholm maraton. 31 maj i år sprang Juan samt Douglas syster, vänner och kollegor loppet för hans skull.
För Juan har det varit terapeutiskt att ta reda på så mycket som möjligt kring olyckan, just för att fantasin inte ska löpa amok. Han har varit uppe på taket och nere i Din sko-butiken. Han har kollat upp vilken ambulans som Douglas åkte i.
– Det har varit jobbigt, men efteråt har jag mått bättre. När jag satte mig i ambulansen fick jag utlopp för en massa känslor. Och när jag gick ur ambulansen sa min kloka chef att nu släpper vi honom fri från den här platsen, det är inte hans bil.
Det var i den här ambulansen som Douglas kördes. För Juan var det viktigt att ta reda på vilken bil det var. "När jag gick ur ambulansen sa min kloka chef att nu släpper vi honom fri från den här platsen."
Juan tog även reda på vilka kollegor som var med i ambulansen. Det är tack vare deras insatser som han och Douglas familj fick ta ett ordentligt farväl, säger Juan.
– Vi kunde börja hantera förlusten innan den var ett faktum, och fick sedan sitta bredvid honom när hans hjärta slutade slå. Den erfarenheten tar jag med mig i jobbet: jag kanske inte kan rädda en persons liv, men göra tillräckligt mycket för att någon som älskar honom eller henne hinner ta adjö.