Rickard växte upp med en mamma med intellektuell funktionsnedsättning. Nätverket runt den lilla familjen har alltid varit starkt. "Jag skulle säga att det ändå var en bra barndom", säger han.
Han förstod tidigt att hans mamma inte var som alla andra mammor.
Men nätverket runt familjen var starkt och stort, och det tror han är orsaken till att han i dag kan konstatera:
– Jag är rätt så nöjd med min barndom, men utan farmor hade jag inte klarat skolan.
UNT har i en serie artiklar berättat om föräldrar som har en IF-diagnos. Om Jimmy och Tati som har en treårig dotter. Och om Liam och Wilma, som kämpar för att få vårdnaden om sina barn trots att båda har IF. Men hur är det på andra sidan, för barnen till IF-föräldrarna?
"Klart att jag märkte att mamma var annorlunda"
Uppsalabon Rickard, som i dag är 25 år, växte upp med en mamma som har en intellektuell funktionsnedsättning (IF). Ena vecka bodde han med sin pappa, farmor och farfar, den andra veckan med sin mamma. Inom räckhåll fanns också mormor, andra släktingar och grannar, som stöttade mor och son.
Farmor, som jobbade som lärare, har alltid varit hans trygga punkt. Hon hjälpte till med läxor och såg till att han klarade skolan.
Han funderar på att utbilda sig till socionom, eller psykolog. "Det ligger ju nära till hands med tanke på min uppväxt", säger Rickard.
– Det är klart att jag märkte att mamma var annorlunda, och fick ju veta det också genom kontakterna med socialtjänsten. Vi gick på regelbundna möten, säger han.
Rickard kunde också se skillnaden mellan sin familj och andras och han säger att han valde att inte ta hem kompisar de veckor han bodde med sin mamma. Mest för att han var orolig för elaka kommentarer.
– Jag brukar inte berätta att min mamma har en diagnos, människor har fördomar. Påpekar man det inte så märks det oftast inte, säger han.
En timstock, eller tidssticka, kan hjälpa personer som har svårt med tidsuppfattningen. "Mamma mätte tiden med den, och när de inställda 5 minutrarna för att dra sig i sängen på morgonen hade passerat var det bara att kliva upp ur sängen", säger Rickard.
Hans bästa vän bodde nära skolan, och han var hemma hos dem ofta.
– Där var det koll på allt, rutiner, tider och sånt. Hemma hos mig fick man använda tidsstickan, den var inställd på 5, 10, 15 och 30 minuter. Den hjälpte mamma att hålla koll. Till exempel på hur länge man skulle sitta vid datorn, kolla på tv eller borsta tänderna. Ibland, om jag ville dra mig i sängen, satte hon stickan på fem minuter och när tiden var slut – ja då fick man helt enkelt kliva upp.
Fick växa upp tidigt
När Rickard fyllt 13 fick han ta över vissa av vuxensysslorna. Bland annat fick han hjälpa till när det var dags att betala räkningarna.
– Mamma har dessutom grov dyslexi, så jag måste hjälpa henne att förstå vissa saker. Då fick man ju staga upp sig och ta ansvar, säger han.
Rickard lyfter vikten av att förstå att man inte är ensam om sin situation. Socialtjänstens rehabilitering brukade fixa familjeträffar för barn med föräldrar som hade olika funktionsnedsättningar.
– Vi var på olika utflykter och gjorde en massa roliga saker. Det kändes bra att träffa andra familjer som liknade min. Jag fattade att jag inte var ensam om att ha en underlig familj.
När Rickard var 13 fick han börja hjälpa till med räkningar och andra papper som hans mamma upplevde som svårt. "Man fick staga till sig, så något tonårstrots har jag inte haft", säger han.
I dag är Rickard 25 och "mellan jobb" som han uttrycker det. Hans mål är att läsa upp sina betyg så att han kan plugga vidare till socionom.
– Jag tror att jag kan bidra med mitt perspektiv. Det har varit en riktning för mig sedan jag var liten. Jag är ju uppväxt med det här.
Han bor fortfarande hemma hos mamma, för att spara pengar. De brukar äta tillsammans, kolla på tv och så delar de ett hundintresse. I lägenheten finns tre jyckar som behöver motion varje dag.
– Mamma och jag umgås efter våra förutsättningar och jag skulle säga att vi har en bra relation i dag, säger Rickard.
"Vi borde ha blivit omhändertagna"
Alla har inte en lika positiv bild av sin uppväxt med en mamma med IF.
Författaren och beteendevetaren Lisbeth Pipping betecknar sin barndom under 60- och 70-talet i Göteborg som förlorad. Den präglades av misär, hunger, mobbning och övergrepp.
– Mamma hade en 8-årings intellekt och en femårings känsloregister. Jag och mina två systrar borde ha blivit omhändertagna, säger hon.
I dag är Lisbeth en stark röst i debatten om intellektuellt funktionsnedsattas föräldraskap, med fokuset inställt på barnen.
Lisbeth Pipping växte upp med en mamma med intellektuell funktionsnedsättning.
Uppväxten blev en bok, "Kärlek och stålull". Bokens titel kommer från den episod när hon fem år gammal hade smutsat ner sig med rödfärg och hennes mamma skrubbade henne ren med stålull. Det tog veckor innan skrubbsåren läkte.
– Min mamma förstod inte att det var stålullen som skadade mig. Det var det hon kände till som kunde göra rent mycket smutsiga saker.
Finns det en IQ-gräns för att bli förälder?
Lisbeth Pipping föreläser om sina erfarenheter och kanske är hon lite på kollisionskurs med de forskare som menar att det är annat än diagnosen som har betydelse för föräldraförmågan hos en person med IF. Som fattigdom, psykisk ohälsa eller dåliga föräldrabilder. De forskarna lyfter att alla, även de med en IF-diagnos, har rätt att leva ett vanligt familjeliv.
Lisbeth Pipping håller inte med.
Finns det en IQ-gräns för att bli mamma menar du?
– Klart det gör! Under IQ 85 har du mycket svårt att klara av ett föräldraskap på egen hand, säger hon.
Lisbeth Pipping flyttade hemifrån vid 16 års ålder och bröt helt med sin mamma i flera år. Men när Lisbeth blev mamma själv återupptog hon kontakten. "Mina barn sa att mormor har en barnhjärna", berättar hon.
Lisbeths barndom utspelade sig i en brytningstid för synen på intellektuellt funktionsnedsatta människor. Då tyckte sociala myndigheterna att mamman "gjorde så gott hon kunde".
– De var rädda för att såra min mamma och kränka henne. Och det fick vi barn betala ett mycket högt pris för.
Har det inte blivit bättre nu efter så många år?
– Nej. Det är ytterst få som pratar om de här barnen. Vi måste tala klarspråk och våga se hur de verkligen har det. Annars betraktar vi ju de här barnen annorlunda och accepterar att de får en sämre barndom.
De här personerna behöver hjälp med att sörja att de inte kan bli föräldrar
Att kompensera för fysiska brister, som dålig hygien och fattigdom, är möjligt. Men det är den känslomässiga omsorgssvikten som är det stora problemet, säger Lisbeth och exemplifierar med ett möte hon hade med en barngrupp för några år sedan.
– Jag berättade att min mamma tänkte som ett barn fast hon var en mamma. En liten pojke frågar mig: Vem tog hand om det rädda i dig? Det är en så bra fråga. Det är just det här som är så svårt att gå in och stödja, säger Lisbeth Pipping.
Att ha förmågan att ta hand om barnets rädslor, trösta barnet, förstå att det är sjukt eller att förstå att små barn inte kan ta vuxenansvar anser Lisbeth att det är omöjligt att lära ut.
"Min mamma var som en femåring känslomässigt. Vi barn fick trösta henne, stället för tvärtom." Lisbeth Pipping tycker inte att det är självklart att föräldrar med utvecklingsstörning ska få behålla sina barn.
Är slutsatsen då att det är bättre att omhänderta barnen, för säkerhets skull?
–Nej, men mödravården, barnavården och socialtjänsten måste få kunskaper om vad det innebär att bli förälder om man har en utvecklingsstörning. Det är ett livslångt handikapp. Hjälpen kan inte fasas ut, som vi ser prov på i dag, utan hållas i till dess barnet är vuxet.
Det måste finnas ett starkt och långsiktigt nätverk runt barnen, menar hon.
– Men min erfarenhet är att de är sällsynta. De här personerna behöver istället stöd och hjälp med att sörja att de inte kan bli föräldrar.
Vad är IF?
Förr sa man utvecklingsstörning, nu heter det intellektuell funktionsnedsättning (IF).
Diagnosen sätts med hjälp av ett IQ-test. Har man under 70 i IQ anses man ha IF. Det beräknas röra sig om 1-1,5 procent av befolkningen.
IF delas upp i fyra nivåer: Lindrig, måttlig, svår och mycket svår.
Av de som är föräldrar och har diagnos, har 85 procent lindrig IF (IQ 55-70). Det motsvarar en kognitiv utvecklingsnivå på 9-12 år.
Då kan man leva ett ganska självständigt liv, en del har lönebidragsanställning och egen familj, men behöver visst stöd med ekonomi.
Personer med lindrig IF klarar mycket i vardagen, men det kan ta längre tid och orsaka stress. Abstrakt tänkande är svårare, liksom att se orsakssamband och konsekvenser. De kan behöva hjälp med struktur och att planera sina dagar.
Källa: Socialstyrelsen, 1177.se, FUB.se, Region Uppsala.