Mathilda Andersson bryter ihop efter att ha släppt in ett mål mot Frankrike i EM-kvalet 2021.
Det är höst och året är 2021. Mathilda Andersson faller ner på knä – till synes helt förkrossad – med händerna för ansiktet sedan hon släppt in ett mål i EM-kvalet mot Frankrike på Borås Arena. Hon är landslagsmålvakt i F17 och en av Sveriges största talanger på damsidan.
Spola fram ett år i tiden och Mathilda Andersson kommer med det chockartade beskedet: karriären är över. Hon har lämnat det omvälvande beskedet till sina föräldrar. Relationer som redan är ansträngda blir än mer destruktiva.
– I stället för ”bara” prestationsångest, eller att vara en vinnarskalle, så gick det över till att bli en ångest som gjorde att mamma och pappa inte kunde prata med mig när jag kom hem från träningen. Då kunde jag bara stå och skrika på dem. Det var så mycket känslor.
Ångesten hade blivit till ilska.
– När jag skrikit åt min mamma i 10–15 minuter så kände jag att, ”varför står jag här och skriker?” Det blev en ond spiral. Jag var säker på att det berodde på fotbollen och om jag bara slutade spela skulle allt bli bra och jag skulle bli den glada Mathilda igen.
Mathilda Andersson är målvakten från Films Sportklubb som blev uttagen i flicklandslaget.
Från Björkparken i Film till Studenternas och IK Uppsala. Startspelare i F17-landslaget. Högsta betyg i skolan.
Allt gick som på räls.
Men skenet bedrog. Allt hade en baksida som få kände till.
– Jag trodde att det var fotbollen som var problemet och om jag slutade skulle alla mina problem försvinna, säger den idag 20-åriga Mathilda Andersson.
Men det hjälpte inte. Ångesten försvann inte.
– Jag mådde fortfarande dåligt och var väldigt kritisk mot mig själv.
Mathilda berättar att så länge hon minns har hon varit högpresterande. Att alltid vara bäst i allting och inte bara i fotboll. Och är hon inte bäst kommer ångesten krypande. Prestationsångest.
–Ångesten över prestationen övergick till ett självhat. Det berodde inte bara på fotbollen. Jag hatade mig själv som person. Alltså så här: allt jag gjorde var bara fel och jag fattade inte varför och hur jag skulle komma ur det.
Hon hade ångest redan i grundskolan. I nionde klass kom de första tecknen på utmattning, ångest och stress.
– Det var startskottet. Då skulle betygen verkligen sitta. ”Nu ska du komma in på ekonomiprogrammet på Celsius så att du kan fortsätta med fotbollen.” Det var så mycket jag skulle göra, säger Mathilda.
– Jag skulle alltid vara bäst. Jag har alltid varit hård mot mig själv, men det har inte gått ut över mitt mående, men det hände något när jag gick till IK Uppsala (från Film) och blev uttagen i landslaget och skulle börja gymnasiet. Det var så mycket samtidigt, plus att jag redan innan allt det där mådde ganska dåligt eftersom jag inte visste vad jag ville med livet.
Hon bodde utanför Österbybruk, nästan sex mil från Uppsala. Som 15–16-åring skulle hon pendla till Uppsala efter skolan, en resa som tar mer än en timme. Träningar fyra dagar i veckan med IK Uppsala.
– Jag kom hem tio på kvällarna och fortsatte med pluggandet. Det blev för mycket.
Mathilda berättar om en händelse i nionde klass i Centralskolan i Österbybruk.
– Det var veckan innan jullovet i nian och vi hade prov i naturkunskap eller nånting. Jag satt kvar sist av alla och då kom läraren fram och sade att ”nu är tiden slut.” Då bröt jag ihop och började gråta. Jag mådde så dåligt. ”Hjälp mig någon.” Men jag var bara 15 år och visste inte så mycket. Bara att berätta för mamma och pappa var jobbigt.
Jag var bara 15 år och visste inte så mycket
Att inte kunna säga nej till saker, oavsett vad det handlar om, kan vara en orsak till ohälsa. Att säga ja trots att man egentligen varken vill eller kan påverkar förr eller senare det mentala måendet.
– Jag gillar att göra andra människor nöjda och glada och tänkte inte på hur det kunde påverka mig. Jag sade ja till allt innan bägaren rann över. Jag sov ingenting. Jag låg och grät på nätterna, säger Mathilda med en djup suck men ändå med ett litet leende som visar att den svåra tiden är över.
När det var som värst drabbades även närstående, däribland de bästa vännerna, av Mathilda Anderssons dåliga mående.
– Jag klarade inte av att socialisera mig.
Träning med flicklandslaget på Bosön i augusti 2020. En 15-årig Mathilda Andersson, som redan då kände att det började bli för mycket.
Men egentligen började allt långt tidigare – när ingen hade en tanke på prestationsångest eller stress.
– Även när jag var sju, åtta år och släppte in ett mål kunde jag börja gråta. Jag kunde inte leva med sig själv.
Prestationsångesten bland unga fotbollstjejer är ett utbrett problem enligt Mathilda Andersson.
–Jag jobbar som tränare litegrann och ser hur 16–17-åringar reagerar. Jag hör saker som, ”jag tar ingen boll, jag räddar ingenting, jag är så dålig.” Jag känner igen mig så mycket. Så där var jag också.
Hur tänker du när du får höra sådana saker, som påminner om dig för några år sedan?
– Men gud, lugn. Du behöver inte känna någon stress eller press.
Den psykiska ohälsan är säkert mer utbredd inom idrotten än vad som är känt. Bland pojkar kan det finnas ett stort mörkertal.
– Jag tycker tyvärr att det pratas alldeles för lite om det här problemet, säger Mathilda Andersson bestämt.
Är det ett tabubelagt ämne inom idrotten?
– Nej, det tror jag inte. När jag pratar med andra tränare är de upplysta om det. Men även i en elitförberedande miljö är alla spelare olika. Alla unga spelare kan inte bara kliva upp och ”köra” med ett a-lag i elitettan och trivas i den miljön. Många kan må dåligt av det.
Mathildas förslag till idrottsföreningarna, oavsett vilken sport det handlar om, är att bjuda in en idrottspsykolog som en naturlig del av träningarna.
– Någon som kan prata om prestationsångesten, för det är ett vanligt problem. Jag tror inte bara att det är tjejer som mår dåligt, men bland killar kanske det är mer tabubelagt att prata om.
Dags för F17-landskamp mot Frankrike på Borås Arena. Fr v: Agnes Mårtensson, Petronella Winblad, Mathilda Andersson och Bea Sprung.
Under 2023 mådde Mathilda så dåligt att hon inte visste vad hon skulle ta sig till, bara att hon måste göra nånting.
Psykologbesöken blev räddningen.
–Jag bestämde att 2024 skulle jag ta tag i mig själv och verkligen träffa någon att prata med. När jag mådde som sämst, och i den åldern, är det så mycket som händer i kroppen och i huvudet, särskilt som kvinna, och har man redan en press från både fotbollen och skolan så blir det en kollaps.
Samtalen med psykologen fortsatte och Mathilda Andersson började må allt bättre.
– Det hjälpte väldigt mycket att få prata och att typ få höra att det är okej att inte vara bäst på allt. Jag känner mig som helt annan människa idag än vad jag gjorde för ett år sedan.
Men det var inte enkelt för Mathilda att öppna upp sig för en främmande människa.
–Jag är en människa som inte pratar om känslor. Jag var väldigt instängd och när någon frågade hur jag mådde svarade jag alltid "bra" och så var det ingenting mer med det. Nu är jag mer öppen med att, ”nä det är inte så bra idag.” Jag är ärlig mot mig själv. Jag är mindre stressad. Allt är så mycket lugnare här uppe, säger Mathilda och pekar mot sitt huvud.
När Mathilda Andersson mådde som sämst kunde hon hata sig själv. Nu är hon på väg tillbaka efter den svåra tiden.
Det var nu, när ångesten lagt sig och livet blivit lite enklare, som tankarna på fotbollen väcktes igen.
– Jag hade för mycket tid och för mycket energi för att bara sitta här hemma och inte göra nånting. Det var då jag tänkte: jag kan ju alltid börja med fotbollen igen. Även om jag slutade spela så har jag inte slutat att älska fotboll.
Sedan i höstas tränar Mathilda fotboll igen – på sina villkor. Hon är bland annat tränare för Gusk:s F17- pch F19-lag. Lag som hon själv tränar med ibland. Hennes första träning sedan hon slutade 2023 blev omvälvande och det "kändes konstigt på något sätt."
EM-kval för F17-landslaget i oktober 2021. Mathilda Andersson slänger sig när Frankrikes Julie Swierot gör mål på en straff.
Något stresspåslag – eller prestationsångest – kände hon inte.
– Jag behövde inte känna att jag måste spela matcher, bara träna – och det var exakt det jag ville.
Om hon kommer att spela match den här säsongen vågar hon inte svara på.
– Det har gått bara fyra månader, men det känns bättre för varje träning.
Mentalt eller rent sportsligt/fysiskt?
– Både och… Allt sitter. Under en målvaktsövning när jag ska kasta mig så vet jag hur jag ska göra och hur jag ska nå längst, men när det blev en matchsituation (under träningen) så reagerade min hjärna men min kropp reagerade inte. Jag slängde mig inte, jag hamnade på hälarna. Jag var inte redo – och det var det som var mest frustrerande.
Är prestationsångesten borta för alltid?
– Jag tycker inte om att säga ja, det kommer aldrig att hända. Men som det känns nu kommer jag inte att falla tillbaka om jag får göra allt i min takt. Skulle jag slängas in i en match nu, då hade nog hjärtat slagit lite snabbare, men jag tror inte att jag kommer att hamna på botten som tidigare.