Mika Kohonen firar ett av alla SM-guld på Vaksala torg. Nu för tiden firas inte gulden på torget utan i stället anordnar Uppsala kommun en särskild ceremoni en gång per år för idrottare som uträttat något speciellt under det gångna året.
April 2022. Det var en matchserie och en säsong som rundade av en era innan en ny skulle påbörjas. Storvretas generationsväxling hade påbörjats så smått och när Robin Nilsberth klev av planen i Falun var det för sista gången med Storvretas tröja på. Även målvakten Viktor Klintsten hade gjort sitt även om han inte orkade erkänna det just där och då. Victor Andersson skulle komma att följa han också.
Storvreta hade blivit totalt överkört av sin rival med 9–4 i matchen och 4–1 totalt i semifinalserien. En vecka innan hade Uppsalaklubben blivit än mer tilltufsad, med 9–2. På hemmaplan.
Det var som att huvudtränaren Oscar Lundin insett att något drastiskt behövde göras. Han hade ett år kvar på sitt treårskontrakt men valde att släppa fram Mika Kohonen, som varit assisterande i två och ett halvt år, som huvudansvarig medan han själv axlade en roll som spelarutvecklare.
– Han sade själv att han kände att han inte var rätt kille att vara huvudtränare, säger Mika Kohonen om Lundins beslut.
Tre år senare kan nu Storvreta ta sitt tredje raka SM-guld.
Det är inte givet att man blir en väldigt bra coach för att man varit världens bästa spelare men Kohonen har visat sig kunna få ut max av andra.
– Det är många vinster de här tre åren, konstaterar han när vi träffas före ett träningspass bara dagar före säsongens viktiga dag.
Det är lite duggregn i luften utanför IFU Arena. Mika Kohonen kommer med ett par tofflor på fötterna och ett par i händerna för byte inomhus. Säsongens viktigaste match står för dörren men det är en avslappnad huvudtränare som möter upp. Men att det är nåt stort på gång märks i ansiktet, slutspelsskägget är på plats.
Mika Kohonen handplockar nyförvärven till Storvreta. Allt sitter inte i vad de kan innebandymässigt.
Men det är inte enbart den stundande SM-finalen mot Falun UNT:s reporter vill prata om utan lika mycket Kohonens tränargärning i stort.
– Det var en lite intressant fas när jag hoppade på som huvudtränare, för laget var ganska annorlunda än under min tid som assisterande.
Vad var skillnaden?
– Vi var väl tippade sexa eller nånting av alla experter i landet och det var namn som försvann. Vissa bärande spelare slutade. På papperet var det kanske inte ett så namnkunnigt lag som Storvreta haft tidigare men en otrolig karaktär i laget med tydliga roller och vi byggde spelet för det lag vi hade.
– Det som sedan hände var att efter första guldet lämnade Albin Sjögren som var vår bästa spelare och vi värvade in två från Tjeckien och tre 18-åringar. Det är inte det vanliga att de här unga är ledande spelare på planen. Men vi vann igen. Och sen till i år lämnade Tobias Gustafsson och vi blev ännu yngre. En intressant resa. Jag hade inte velat ha det på annat sätt men kanske inte det var helt och hållet som jag tänkte när jag hoppade med.
Sonen Gabriel Kohonen är en kommande storstjärna som redan blivit bofast i landslaget.
Sonen Gabriel Kohonen, Sakarias Ulriksson och Oskar Magnusson Lindholm var alla 19 år när de kom för två år sedan. Emil Mattsson och Hampus Nydenfeldt lika unga när de kompletterade laget för ett år sen. Samtliga handplockade av Mika.
– Jag lägger mycket tid på hur vi värvar. Jag gör inte kontrakten men jag har fått välja exakt vilka som kommit hit sen jag blev huvudtränare. Karaktären är precis lika viktig som vad de kan just då. Sen börjar vi jobba och puttar dem framåt. Det har lagt grunden i denna fas av Storvreta även om budgeten blir mindre.
– Det är lite annorlunda än på min tid när man köpte spelare mitt under säsongen, spelare som man om två månader skulle få gratis. Jag är tacksam över att jag har det ordet över vilka som kommer in i omklädningsrummet. Jag lägger stor tid på att verkligen studera vad de kan och inte bara titta på poängligorna eller vad de säger. Utan lära känna vilken typ av människor är och vilka värderingar de har.
Lugnet före stormen. Storvreta och Mika Kohonen är vana av hur finalveckor ser ut. Och de passar på att njuta av tiden fram till den stora dagen. På lördag smäller det i Aviciii Arena mot Falun.
Mika Kohonen säger sig inte ha gått en enda tränarutbildning. Allt han lärt sig om ledarskap har han fått till sig under alla år som spelare.
– Jag har haft många bra tränare förstås men idrotten är passion och kärlek sen jag var liten. Att jag spelade 25 säsonger på högsta nivån i Sverige och i Finland och 23 år i landslaget är ingen nackdel. Jag tror att det universitet är lite högre än nån utbildning där man ritar vad försvar och anfall är. Det är inget negativt, utbildning är viktigt, men jag tror inte att någon annan person i innebandyhistorien har gått den skolan jag har gått eller gjort vad jag har gjort. Men det är som du säger inga garantier att bli en bra tränare för att du varit en bra spelare.
Mika Kohonen som spelare med den röda Storvretatröjan på.
Till skillnad mot många andra är inte avtalet mellan Kohonen och Storvreta tidsbestämt. Huvudtränaren har ett en tillsvidareanställning och skulle med andra ord kunna bli kvar länge. Inte minst med tanke på framgångarna så här långt under hans ledarskap.
– Jag tror inte att det är nyttigt att en person har huvudansvaret för länge. Men sen vad som är för länge, fem eller åtta år, får nån annan säga. Jag räknade i min vision att det här är ett femårsprojekt (från när han startade som huvudtränare) men det handlar om vad klubben vill, det är inte enbart mitt beslut och saker kan sluta snabbt. Jag vill inte låsa mig vid ett antal år. Det är ett tufft jobb men med de här killarna och ledarstaben är det här det bästa jobbet i innebandy som finns, säger han innan han i förbifarten nämner:
– Jag fick lite sidofrågor redan förra sommaren från hockeyn ...
Mika har en bakgrund som spelare även inom hockey, han spelade upp till 18-19 års ålder, men att han nu skulle vara intressant för tränaruppdrag inom även den idrotten får UNT:s reporter att haja till.
– Hockey och innebandy är väldigt lika. Fotboll är också samma principer. Och jag var ganska duktig på de sporterna.
Du har alltså fått tränarförfrågningar?
– Lite sådär. Om hur länge kan det dröja till att kunna ha ansvaret för ett hockeylag.
I Sverige eller Finland?
– Lite här och där, säger han kryptiskt.
Är det i så fall junior- eller seniorlag som i så fall gäller?
– Min prioritet är ganska tydlig, samma som i innebandy, att det handlar om elitidrott.
Du skulle inte ta ett division 4-lag?
– Nej, det ger mig ingenting.
Med Gränbyhallen vägg i vägg måste frågan ställas:
Almtuna har inte frågat om nån roll?
– Almtuna har inte frågat och kommer inte fråga heller. Den processen (eventuellt hockeyuppdrag) blir att vara assisterande i nån roll först. Men jag vill bli så bra som jag kan på innebandy och min tanke är att kolla vad man kan göra i elitidrott och när man gjort det och gått den resan till målet vill jag jobba med de unga. Men inte nu.
– Man känner mycket folk, men det är lika mycket löst snack.
Mika Kohonen i en intervju med UNT i dåvarande hemmet i Alsike efter att precis ha avslutat spelarkarriären.
Men det kittlar (med hockey)?
– Jo, som alltid med saker och ting när någon litar på en, vet att man skulle kunna och undrar hur mycket tid man behöver för att vara redo för huvuduppdrag. Jag har sagt att jag kommer vara med Storvreta och vi är inte färdiga. Om fem år kommer det här laget vara något som ingen sett tidigare.
Är du kvar om fem år?
– Det vet jag inte. Jag kan ju gå nån annanstans och komma tillbaka.
Hans namn har även nämnts som en tänkbar kandidat att ta över som förbundskapten en dag.
– Det är kanske en naturlig följd, nån dag, men just nu kan jag inte ha ett bättre jobb än att träna och leda våra spelare, och den ledarstab vi har, men procenten är väl inte jättehöga till att det blir nåt landslag i nån roll, men det har jag ju varit i och för sig (assisterande i finska landslaget).
Som ung spelade Mika Kohonen fotboll och ishockey och nu säger han sig fått lösa locktoner om tränaruppdrag inom hockeyn.
Vi släpper framtiden och riktar in oss på det som sker allra närmast. SM-finalen är tillbaka i Avicii Arena (Globen) efter ett år på Friends Arena och tillbaka är även en nygammal finalmotståndare i form av Falun. Återigen är det de två giganterna som möts. Allt avgörs i en match.
Ska det vara en final eller är det läge att gå över till bäst av sju?
– Jag tror inte att vi i Sverige som sport har råd att ge bort propagandan, hela veckan är så speciell med all media och alla sponsorer. Jag tror inte vi har råd att gå till sju matcher. Det förknippas så mycket med en final och en helg och förenar innebandy-Sverige.
– Det är klart att en match kan innebära en studs och ett domslut, allt förstärks så mycket... men jag tror som sagt inte vi har råd att gå till en matchserie. Vad händer när två lite mindre klubbar går till final i bäst av sju i små hallar och mediebevakningen inte är stor. I Finland försökte de två eller tre år i Hartwall Arena men kunde inte sälja mer än 9 000–10 000 biljetter och gav upp. Men jag tror att vårt sätt här i Sverige är en final och det är mäktigt.
Jag skiter i vilket om folk tycker vi är tråkiga eller roliga. Tavlan kommer visa vad som är rätt eller fel.
När Henrik Lorendahl presenterades som ny tränare i Falun utlovade han att det skulle svänga om dalmasarna. Det skulle vara mer framåtlutat än nånsin tidigare var uppfattningen. Men Mika Kohonen ger inte mycket för hur det lät då.
– De pratade om fina grejer i början av säsongen, om kaos och så, men det är inte vad du sett mot oss. De har fattat nånting i alla fall, säger han.
Enligt honom har Falun, i alla fall i matcherna mot Storvreta, snarare dragit tillbaka styrkorna och varit mer försvarsinriktade.
– Exakt. Världens äldsta lagar i bollsporter kommer inte förändras. Alla kan på mediaträffarna och kickofferna nämna de här häftiga orden, fartfyllt och så vidare, men jag visste när jag gjorde min femårsvision att när vi vinner, och inte bara en gång, kommer det förändra lagen vi möter och det ser vi nu. Som jag sa till Pixbo är detta Pixbo bättre än förra årets, mycket smartare och med mer disciplin. När alla förra året pratade om att Pixbo spelade så roligt och vi så tråkigt ... jag tror att i fem mot fem-spelet gick vi 6–1 på dem i Friends Arena.
Hur mycket stör det att ni får höra att ni är tråkiga?
– Stör är fel ord men det är felaktigt mot mina spelare och rena lögner. Jag skiter i vilket om folk tycker vi är tråkiga eller roliga. Tavlan kommer visa vad som är rätt eller fel.
Vad tror han då om finalen?
– Försiktigt kommer det inte att bli men jag har inte sett nån final där det blir tuta och köra i 60 minuter när det är ett års träning på spel. Båda lagen kan spela på olika sätt. Det kommer vara perioder när lagen har momentum och små grejer skiftar vad som händer. Jag tror det blir lugnare perioder och sen en storm. För två år sedan kom inte Falun åt oss på två perioder fem mot fem och då började de lägga bollar från halva planen. I år blir det kanske mer taktiskt än då men inte tråkigt och stillsamt.
– Jag har sån jäkla stor tillit på våra pojkar och ledarstaben. Det är bara en dag av 365. Det är vad vi gjort de andra dagarna som lägger grunden och sen är det ren tävling och att försöka njuta av den fina dagen.
Mika Kohonen. Framgångsrik tränare trots att han aldrig gått någon tränarutbildning.
Mika Kohonen
Ålder: 47 år (fyller 48 om ett par veckor).
Uppväxt: Vaajakoski, Jyväskylä, Finland.
Bor: Alsike
Familj: Frun Cecilia, sönerna Gabriel, 21 och Maximilian, 16.
Klubbar i karriären: Happee, Balrog, Happee, Storvreta, Helsingborg, Happee.
Meriter (i urval): Har spelat 11 VM-turneringar. 4 VM-guld och 4 SM-guld som spelare. Har poängrekordet i den svenska superligan med sina 1 053. Utsedd till världens bäste spelare fem gånger. Invald i Finlands idrottsliga Hall of Fame.