Estrid har specialbeställda rullskridskor. Blå färg ska det vara, inget annat.
Estrid Ritter sitter på den träplanelklädda läktaren i Tiundaskolan och gör sig redo för roller derby träning. Hon snörar sina blåa rullskridskor med ett par färgglada snören och sätter på sig hjälmen. På hjälmen har hon klistrat på olika klistermärken, en vit säl, föreningens egna logga "Jackdaw chicks" och en katt som ler sitt bredaste leende så framtänderna syns.
Har alla blå rullskridskor?
– Nej, de här har vi specialbeställt till henne. I vanliga fall har man svarta, svarar mamma Jenny Ritter.
Estrid fick sin adhd-diagnos för lite mer än ett år sedan. Hon har även dyslexi och ska snart utredas för språkstörning. Att hon har adhd, det har hennes mamma däremot alltid förstått.
– Skulle vi läsa en saga i sängen när hon var liten, nej men då stod hon på huvudet. Om vi kollade på film så gjorde hon kullerbyttor samtidigt. Hon hade väldigt svårt att komma till ro och sitta still. Ville vi få henne lugn så satte vi oss i bilen och åkte för där hade hon koll på var alla i familjen var, säger Jenny.
– Det var många sådana här små saker. Vi såg det tidigt på henne.
Vi har lyckats hitta ett ställe där hon kan få utvecklas.
Mamma Jenny Ritter
Estrid var hyperaktiv redan som liten. När hon var sex månader kröp hon upp för trapporna, vid tio månader sprang hon omkring på studsmattan. Hon behövde tidigt få stimulans och fick därför vid tre års ålder börja på judo.
– I början var det för att hon behövde få trötta ut sig. Estrids storasyster har hållit på med judo länge så Estrid är liksom uppvuxen i en dojo (träningslokal reds. anm). Då var det också att vissa tränare tillät att hon fick göra kullerbyttor längs kanten eller tog med henne i vissa övningar från det att hon var riktigt liten.
På judon märkte de direkt att alla tränare inte passade för Estrid utan att hon behövde någon som var duktig på att ge instruktioner.
– Hon skulle kunna ha sin syster som tränare för där vet vi att det funkar. Hon har också rätt mycket NPF. Men sedan finns det två män som är lugna och tydliga och då har vi kört på dem.
Hur löste ni så att hon fick de tränarna hon behövde?
– Vi slutade bara gå till de passen där vi märkte att ledarna inte funkade och valde i stället medvetet de passen som fungerade.
Estrid Ritter byter om inför kvällens träningspass.
Estrid är ombytt och klar. Det börjar närma sig träning men innan passet kör hon ett eget uppvärmningsvarv runt läktaren och försvinner i snabb fart bort mot entrén. Samtidigt börjar det komma in allt fler barn i lokalen, majoriteten unga tjejer. Alla med olika färger på hjälmarna, vitt, blått, svart och rosa.
Vad är det du känner är viktigt för att det ska funka på en träning för dig?
– Att de visar hur man ska göra och att man ska förstå vad de menar, säger Estrid som kommit tillbaka.
– Tydligheten i instruktionerna. Att ledarna pratar till barnen och inte att de står med ryggen emot, fyller Jenny i.
Vidare berättar mamma Jenny att det är extra svårt för Estrid om ledarna själva har en språkstörning.
– Då är det jättesvårt att höra vad de säger. På cirkusen var det väldigt otydligt, där fick de typ göra vad de ville och det fanns inga riktiga instruktioner. Då blev det jättejobbigt för Estrid, hon vägrade att vara själv i rummet och ville att jag skulle sitta med i ett hörn, säger hon.
Det var lite otydliga instruktioner och när de gjorde fel så var det ingen där som visade dem hur de skulle göra rätt.
Jenny Ritter
Cirkus är nämligen en annan aktivitet som Estrid har testat på men som till skillnad mot judon inte fungerade.
– Nej, det var tränarna. Det var lite otydliga instruktioner och när de gjorde fel så var det ingen där som visade dem hur de skulle göra rätt. Utan där skulle barnen vara rätt självgående. Det går inte att tappa fokus.
Vad händer inom dig då?
– Jag tappar fokus bara, säger Estrid.
– Hon blir osäker och då vill hon ha vuxenstöd. Här (på roller derbyn) får vi sitta med och vara nära. På judon fick jag dispens att sitta med inne, även under pandemin, när inga andra föräldrar fick vara med inne, säger Jenny.
Estrid började på roller derby för tre år sedan efter att hon fått ett par rullskridskor i födelsedagspresent.
För tre år sedan hittade Estrid sedan roller derbyn. Det började med att hon fick ett par rullskridskor när hon fyllde år. När hon sedan åkte runt på sina nya rullskridskor hemma på altanen tipsade en av hennes kompisars mamma om roller derby.
– Det var faktiskt kul. Det var roligt att lära sig något nytt och få vänner, säger Estrid när hon försöker minnas tillbaka till det första träningspasset.
Var det svårt att lära sig reglerna?
– Lite, men efter ett tag så lärde man sig.
Vad är det roligaste med roller derby?
– Mest att få åka runt med vänner såhär innan träningen och bara få prata.
Även om Estrid tycker det är roligt med både judo och roller derby är det svårt för henne att hitta motivationen att ta sig hemifrån. När hon väl kommit iväg, då gör hon det hon ska.
– Det är för att jag är trött efter skolan. På måndagar och onsdagar har jag idrott och då blir jag trött sen när jag kommer hem, säger Estrid.
– Att vara i skolan är ju jätteutmanande. Det tar otroligt mycket energi för alla oavsett diagnos eller inte, fyller mamma Jenny i.
Först måste de värma upp, innan de ska köra sina scrim.
Nu är träningen i full gång i Tiundaskolan. Efter samlingen där de har pratat om vad de ska göra under träningspasset kör de ett uppvärmningsvarv där de ska "doppa" ett knä i taget i golvet. Sedan får de i uppgift att putta varandra runt, runt i banan. Då går det snabbast för Estrid och hennes kompis.
– Ja du ser, de andra barnen åker kontrollerat men Estrid hon kör bara på, säger Jenny och berättar varför hon tror att roller derbyn passar så bra för just barn med en NPF-diagnos:
– Varje gång när de byter en övning så använder de visselpipor så att du ska kunna höra ett ljud. När de kör sina scrim (träningsmatcher reds. anm), så är det väldigt tydligt om någon blir utvisad. Domaren pekar tydligt på den personen och säger siffrorna de har. Inte 32 utan trea tvåa. Sedan visar de tecknet på varför de blivit utvisade. Så det är både verbalt, visslingar och teckensignaler, det blir en ljudeffekt också och inte bara ord.
På vilket sätt tror du att idrotten är viktig för Estrid?
– Vi har lyckats hitta ett ställe där hon kan få utvecklas. Runt tio års åldern ökar det med krav i skolan och det börjar hända saker med kroppen, man kommer in i puberteten. Har man en trygg plats inom sporten, där man kan vara sig själv, då ökar det nog att man stannar kvar.
Jenny lyfter också att man inom roller derbyn inte behöver tävla och vara med på matcher om man inte vill det – utan man bara kan vara med och träna för att det är roligt. Därmed blir det aldrig den här "tidiga elitsatsningen" som det lätt kan bli inom andra idrotter.
– Om du väljer att inte tävla här så gör de ingen skillnad på en. Min ena son slutade på fotbollen för han vill inte vara med på matcher för han är ingen tävlingsmänniska. Han ville träna för han gillade fotboll men då till slut så blev han nästan utfryst i laget för att han inte var med på matcherna och där måste tränarna då se till att det inte blir så, säger hon och fortsätter:
– Det tror jag är jätte, jätteviktigt att vill du träna en sport men inte tävla så måste det gå att hitta lösningar till att faktiskt vara delaktig.
Inför träningen samlas barnen i en ring och tränarna går igenom vad de ska göra.
Träningen är slut och det är dags för Estrid och mamma Jenny att åka hem. Trots att det alltid varit självklart för Jenny att Estrid har adhd fick hon länge kämpa för att skolan skulle ta henne på allvar och låta henne utredas.
– Det tog väldigt lång tid innan vi fick med oss skolan på tåget för att verkligen få en diagnos och att nu kunna ge medicin för att hon ska klara skoldagarna och kunna fokusera. Jag tycker det är lite tragiskt att man måste kämpa så mycket mer för att flickorna ska få det. För att flickorna ska bli lika förstådda som pojkarna, avslutar hon.